Det krävs av dig ett intresse för poesi, konst, litteratur, pampighet eller Cate Blanchett för att "Manifesto" ska lyckas nå inåt. Eftersom den är mer upplevelse än film passar den helt enkelt inte alla. Svår skulle vissa kalla det, men svår uppfattas nog sådana filmer bara av de som prompt är ute efter en sammanhängande historia med intrig. Vilket inte nödvändigtvis är syftet alltid. Titeln bör uppfattas som indikation på vad de 13 olika historierna kan vara för typer av berättelser, manifest istället för saga.
Det krävs också en speciell talang för att delta i fåfängans projekt av sådant slag och komma undan med ödmjukheten i behåll. Men Cate Blanchett bemästrar balansgången. Julian Rosefeldt hade inte kunnat välja en mer rätt skådespelare för sin film.
Trots Rosefeldts utmärkta val i rollsättning är "Manifesto" alldeles för lång utifrån upplägg. Cirka en timme hade fungerat bättre. De flesta citat, manifest, one-liners som droppas fungerar som språklig eller innehållsmässig njutning men att komma ihåg några efteråt är en utmaning. De 13 olika episoderna är präglade av 13 olika manifest som karaktärerna läser upp i kontext annan än de varit ämnade för. För att känna igen alla krävs en betydande bildning och minne. Därför är filmen upplevelse mer än historia. Främst handlar det om att leva i nuet med de rollfigurer Blanchett så skickligt går in i.
Som konstverk är alltså "Manifesto" ganska utmärkt, inspirerande och upplyftande. Som berättelse ganska svårsmält. Men svår blir filmen om du går in med sådana förväntningar. Försök inte hitta en historia, hänge dig till känslan.