Transvestiten, far till ett spädbarn, klär sig som sin döda fru för att lindra sin saknad, och upptäcker att han helst klär sig så. I kvinnokläder möter han hustruns sörjande barndomsvän, som då tycker att hon fått tillbaka sin djupt älskade väninna. Hennes konventionella liv förändras, medan deras vänskap djupnar, och minnena av den döda påverkar dem.
Ozon berättar tillspetsat och underfundigt om manligt och kvinnligt, vänskap, förälskelse, rollspel, dubbelliv bakom villafasader och föränderliga könsroller. Förvirrande erfarenheter leder till personlig pånyttfödelse, och en ny kärnfamilj för vår tid, som i en anda av tolerans och mångfald lyft fram begrepp som genus, trans och HBTQ. Övergiven blir väninnans man, som visserligen förkvinnligas då och då men inte förändras.
Romain Duris gör ett av de bästa transvestitporträtten i vanlig spelfilm. Hans personliga förändring skildras rättframt, osökt, som en positiv upptäckt av ett äkta jag. Enkla skämt och förklädnadseffekter saknas.
Väninnan upplever ett svårare, ibland mardrömslikt möte med sig själv. Anaïs Demoustier spelar med bredare register än Duris, ofta med bara ögonen, och det gör hon mycket bra.
Handlingen liknar Almodóvars såpoperor. Men ton, situationer och miljöer är lite vardagligare. För en av poängerna är just hur plötsliga förändringar sätter allt invant och tryggt i gungning. Som i en film av Hitchock. Och Ozon anspelar lätt på klassiker om att vara fixerad vid någon som tros vara död: Studie i brott (1958) och Laura (1944). Han blandar som vanligt stark känsla och en lite road, distanserad, konstfull stil.