Sonen är provocerande, våldsam, svartsjuk, men också sympatisk, t.ex. som karaokesångare. Bilden av att leva med en tonåring med beteendestörning är sevärd, starkt påträngande, rikligt varierad, visar nära band och grov konflikt. Antoine-Olivier Pilon är klockren som pojken.
Modern är änka, verkar outbildad, talar slarvigt, är full av överlevnadsvilja. Anne Dorval har stor bredd i ton och gester, men var är nyanserna? Mest betonas hennes energi och optimism. Ska hon orka med pojken, fattigdom, tillfällesjobb? Eller lämna honom till vårdhem? Hon har laglig rätt att göra så. Utom ADHD-inslaget får Dolan inte ut mycket nytt ur den slitna historien om en stridbar mor som älskar sin son.
I grannvillan bor en välanpassad hemmafru, som blir läxhjälp och vän i huset. Då får hon stimulans och självkänsla, stammar mindre än förr. Hon och hennes situation är minst lika intressant som pojkens mor. Suzanne Clément spelar med små fina uttryck.
Dolans manus är en halvbra variant av mönster i såpoperor och klassiker som De 400 slagen (1959) och Ung rebell (1955), som också handlar om ungdomar med anpassningsproblem. Som skådespelarinstruktör och klippare skapar han många olika stämningar i iögonenfallande bilder, väljer de bästa och blandar dem väl. Det är rå realism, färgmåleri och lyckan i att dagdrömma eller åka skateboard (till popmusik med Oasis). Då känns livet bra, därför blir filmbilden stor.
Annars är bilden liten och fyrkantig, som i 1930-talsfilmer. Det originella formatet gör bilderna strama på ett bra sätt. Kontrasten mellan närbild och avståndsbild blir effektfull.