Film
Cruella
Cnema/Filmstaden
Regi: Craig Gillespie
I rollerna: Emma Stone, Emma Thompson, Joel Fry, Paul Walter Hauser, Mark Strong, John McCrea, Kirby Howell-Baptiste, Emily Beecham m fl.
Betyg: 3
Ta två andelar "Djävulen bär Prada" och en andel "The Favorite" och du kan få något som blir som "Cruella". Tona kanske ner kvaliteten något ändå genom att späda ut med mer yta. En utsökt modeexplosion av nutid som blickar tillbaka mot 70-talet. Det finns också något högst tillfredsställande att se Emma Stone och framförallt Emma Thompson i huvudrollerna. Thompson är så ut i fingerspetsarna utmärkt att hon inte ens blir en antihjälte man gillar utan en vidrig karaktär att förfasas över.
"Cruella" anno 2021 ska vara bakgrundshistorien som ska förklara varför vi har den senare Cruella. Redan där fallerar historien något. Ingen vettig eller logisk förklaring presenteras egentligen annat än...gener. Från barndom bär hon en form av problempersonlighet som mamman försöker kväsa genom att upprepat påminna henne att hon är Estella, inte Cruella. När en tragedi gör henne föräldralös hamnar hon i centrala London som ficktjuv tillsammans med två andra ensamma barn, Jasper och Horace. Genom lite tricks, lite tur och lite skicklighet hamnar hon som designer hos den stora modeikonen Baronessan, i Emma Thompsons ljuvliga skepnad. När Cruella upptäcker kopplingar mellan dem i dåtid börjar hennes hämndlystnad dagens ljus. Estella sätter sig i baksätet, Cruella har handen på ratten.
Det finns en del jämförelser med "The Joker" men Cruella framstår faktiskt inte så jätteond eller skrämmande. Baronessan är den enda som verkar vara en totalt hämningslös narcissist. Estella/Cruella beter sig som en karikatyr och visar inte alltid uppskattning för sina vänner men det känns också som om manusförfattaren inte vågat ta ut svängarna ordentligt i en vilja att inte blockera all tillgivenhet från tittare till Cruella.
Emma Stone gör en anständig insats som en nedtonad version av Harley Quinn. En antihjälte utan psykisk ohälsa. Samtidigt är hennes rollfigur sagobetonad i bemärkelsen att hon liksom de flesta inte har särskilt mycket grund att stå på. Största bristen är helt klart filmens längd som hade kunnat vara 40 minuter kortare utan problem. Då hade underhållningsvärdet räckt.