Ulrich Seidl är regissören som stoppar knuten i din mage. Som utsätter dig för mental kallsvett. Obarmhärtigt placerar han dig i ångestens sfär. Seidl har för vana att ta våra fulaste och mest unkna sidor för att tvinga oss att bevittna dessa svagheter. Det är provokation på hög nivå. Senast med dokumentären ”Källaren”. Nu ännu en dokumentär, ”Safari” om jaktturism i Afrika. Eftersom Seidls spelfilmer ger en högst autentisk känsla, och eftersom han får sina intervjuobjekt att öppna sig förvånansvärt, tror jag varje gång att han gjort en fiktiv historia.
”Safari” följer några österrikare när de är på organiserad jakt i Namibia. Om ”Källaren” tillät sin publik att sätta distans mellan sig själva och nazistanhängare, gör Seidls senaste det ganska omöjligt för de flesta att skapa samma avstånd. I slutändan är det nämligen nästintill omöjligt att inte känna skuld över vårt beteende gentemot djur och natur. Bara en strikt vegan boende som eremit i skogen är inte stänkt av lite skyldighetskänsla.
De som däremot verkar befriade från sådana känsloangrepp är jägarna som medverkar. ”Dödandet är bara en liten del av det” säger en man utan att vara betungad. ”Vi ger tillbaka till landet, en jaktturist ger så mycket mer än en vanlig turist” och ”alla får ut något av det”. Med all respekt för de rationaliseringar människor måste ägna sig åt, djuren får inte ut något av slakten. För dem är dödandet allt det handlar om. Jägarna gömmer sig, står utom räckhåll och skjuter djuren. En liten stuga är byggd där de kan vara utan att synas. När livet har lämnat djuret hämtas det upp av lokala arbetare som sedan slaktar kadavern, strax efter att jägaren poserat med kroppen. Här bör de svagmagade titta bort. Att se ett djur slaktas är något ovanligt brutalt. Att sedan sätta mänsklig empati på bilderna och tänka om ens anhörigas kvarlevor skulle behandlas likadant, hjärtskärande. Inget som någon gör i filmen är av nödvändighet eller för födans skull. Vi är ett släkte som dödar för vackert skinn, graciöst hår och för att kunna skryta.
En uppmärksam tittare kan invända att de svarta namibierna i filmen inte får komma till tals. Seidl, som är tystnadens mästare, gör ett sådant val för att ytterligare förstärka den akuta känslan av kolonialism som européerna bär med sig. De är medelålders, tjocka, dekadenta och oförstående inför sig själva och sin omvärld. Därför blir uttalandet från en av dem att jorden vore bättre utan människan mycket förbluffande.