Det börjar med en rysning. En äldre dam rotar bland lådorna i sitt källarförråd, plockar ner en ask och lyfter försiktigt ut en nyfödd bebis som hon obekymrat gullar med. Det dröjer bara bråkdelen av en sekund innan jag inser att det är en ovanligt naturtrogen docka, men nervändarna har redan hunnit krulla ihop sig.
Det där stickande obehaget är österrikaren Ulrich Seidls paradgren. I filmer som "Import/Export" och "Paradis"-trilogin har han grävt i människors mörkaste begär och djupaste äckel, och blivit både upphöjd och hatad. Kanske beror det på att det är så svårt att utläsa hans motiv, om han är misantrop eller humanist. Är filmerna modiga eller simpelt effektsökeri?
"Källaren" ger inget tydligt svar på den frågan. I Seidls första dokumentärfilm sedan 2003 skildrar han sina landsmäns relationer till sina underjordiska rum. Vi får följa med ner till skjutbanan där Fritz Lang arbetar, när han inte testar akustiken med en italiensk aria. Vi får träffa den fryntlige Josef Ochs, som spelar trombon och sorgset berättar om sin alkoholism, innan han glatt visar upp ett sällskapsrum som är tapetserat med bilder på Adolf Hitler.
Som i de flesta av Seidls filmer har sex en central roll. Vi får möta ett par som utövar en extrem form av sadomasochism (han får städa hemmet med tungan och agera toalettpapper åt frun) och en kvinna som sakligt berättar om varför hon tänder på att bli slagen.
Seidl varvar de långa berättelserna med ögonblickstablåer: tre håglösa kvinnor i en tvättstuga, misären i en knarkarkvart, ett lunchrum där arbetarna sitter med pannan mot bordet och sover. En man betraktar sitt terrarium, där en två meter lång orm lojt väntar på att hamstern som hans husse släppt ner ska komma lite, lite närmare.
Det är bildmässigt välkomponerat, oändligt fascinerade och nästan helt outhärdligt. (TT)