En satir över ojämställdhet i världen där minoriteter förtrycks och kapitalister utnyttjar människor. På en hörna också över hur apatiska vi blivit att vi inte längre ifrågasätter. Inget av det låter nyskapande, eller hur? Så kan du tänka innan du känner till hur Boots Riley iscensatt denna satir. Med adrenalin pumpandes så det läcker utanför duken och humor som inte går att värja sig mot. Skratten transformeras och kanaliseras till besvikelse.
Berättelsen börjar i en alternativ samtid där kommersialiseringen har gått ännu längre än idag. Bland annat finns företaget WorryFree som för uppehälle låter människor arbeta heltid åt företaget. Billig arbetskraft som i princip är slavar, med skillnaden att dessa personer ”valt” sin situation själva. Cassius ”Cash” Green har bott i sin morbrors garage i flera månader utan att betala hyra. Han är delvis lockad av WorryFree men hans sambo, aktivisten Detroit, avråder starkt från en sådan lösning. Därför söker Cash sig till det jobb människor utan möjligheter tvingas till, provisionsbaserad telefonförsäljning. På intervjun ljuger han ihop historier om priser och uppskattningar på tidigare jobb. När rekryterande chef synar honom är han ändå beredd att erbjuda Cassius ett jobb eftersom initiativrikedomen varit stor. Och dessutom tar vi in nästan vem som helst, flikar chefen in.
Det tar inte lång tid innan Cash briljerar på arbetet genom att använda tricket hans äldre kollega visar honom. ”Tala som en vit person”, något som Cassius visar sig vara utmärkt på.
”Sorry To Bother You” är en presentpåse fylld med olika budskap. Hela tiden håller regissör Riley en humoristisk inställning till sitt berättande. Men visdomen och läxorna är där kontinuerligt. Filmen är ett kall till ifrågasättande, ett kall till att behålla sin själ, till att förstå orättvisor och agera för att förändra. Vilket han ständigt gör genom att skruva upp galenskaperna rejält. Bildspråket är eget och kompakt. Boots Riley håller sin linje hela vägen igenom, vilket gör att när sci-fi-utspårningen väl kommer känns den inte malplacerad utan möjlig i sammanhanget. Berättarspråket är hela tiden en utmärkt blandning av absurditet och socialt ifrågasättande.
För att få igenom sin vision behövde Boots Riley skådespelare som också omfamnade konceptet, vilket han fått genom både genom Lakeith Stanfield i huvudrollen och alla andra birollsinnehavarna. Grädde på moset kommer i form av Danny Glover som kollegan och Armie Hammer som den läskigt komiska uberkapitalisten.