Ännu en film om andra världskriget, kanske vissa tänker. Med rätta, de kommer ju varje år i en stadig ström av varierande karaktär. Då och då står någon av dessa ut genom att ha en ny infallsvinkel – "Sauls son" är en sådan version. Originell är ett ord som mer förknippas med Terrence Malick och inte förintelsefilmer. László Nemes har alltså lyckats med något som är nästintill omöjligt.
Med kvadratiskt bildformat och ostadig kamera överför regissören den klaustrofobiska känslan långt utanför bioduken. Jag tycker det är obehagligt att titta, vill att det tar slut så jag kan få ta mig därifrån. Jag vill vara en effekt som går fram och tänjer ut bilden till vidbild för olusten tränger sig på mig, trycker in mig i mig själv. Inte för att filmer om Andra världskriget vanligtvis är behagliga men duken brukar agera som en distanshållare. Det här speciella sättet att filma tillåter inte tittaren att fjärma sig på något sätt.
Saul Ausländer är ungersk fånge på Auschwitz. Han är en av de som tjänstgör genom att ta hand om döda kroppar; hans uppgift är göra sig av med sina landsmäns och medfångars lik. En dag upptäcker han en ung pojke på obduktionsbordet. Bland alla kroppar de släpat på golven, lagt på högar, bränt och skyfflat askan i sjön får Saul nog. Pojken ska han ge en ordentlig begravning. Så börjar jakten att i hemlighet kunna ge barnet det han förtjänar. Ordet son i titeln handlar om relationen Saul får till bortgångna barnet, även om han inte är den riktige sonen.
Saul spelas av debutanten Géza Röhrig som liksom andra lyckade oprofessionella skådespelare verkligen blir ett med sin rollfigur. Blicken talar om en man som hittat ett mål mitt i det helvete han genomlever. Som en av medfångarna säger när de diskuterar värdet i att riskera så mycket för barnet som gått bort när de själva lever: "Vi är redan döda".
Men känslan av att ha hittat ett mål, en mening, lyser från Röhrigs ögon. Hans kropp signalerar törsten efter att få göra det minsta som återstår.
"Sauls son" spelar på många olika nivåer helt frigjord från sentimentalitet. Vilket är en ganska otrolig bedrift med tanke på hur förkrossande hemsk filmen är. Som tittare är största känslan den av obehag med inslag av skräck. I mittenpartiet känns det något repetitivt. Klaustrofobin ackompanjeras inte av någon spänning, vilket måhända inte är nödvändig men hade definitivt passat. Däremot kompenserar ett mycket starkt slut för tempotappet i mitten.