Film
The Zone Of Interest
Cnema/Filmstaden
Regi: Jonathan Glazer
I rollerna: Sandra Hüller, Christian Friedel, Freya Kreutzkam m fl.
Betyg: 4
Distans är det mest prominenta kännetecknet för Jonathan Glazers lugnt chockerande film. Det är en skrämmande absurditet som spelas upp på duken med distans som utmärkande särdrag. Skildring av familjen som bor vägg i vägg med Auschwitz har detta element smetat överallt. Familjen verkar obekymrade och anpassade till den stadiga ström av ljud från koncentrationslägret. Varken skuld eller medkänsla tvingar dem därifrån, snarare tvärtom. De gör allt för att få stanna. I en rigorös uppvisning av detaljer smyger fakta fram. Sociologen Zygmunt Bauman, själv polsk jude som levde under andra världskriget, skrev om byråkratin som en förutsättning för förintelsen. Hur regelmässig precision och distans mellan beslut och handling gjorde brutaliteten möjlig. Fångvaktarna ”gjorde bara sitt jobb” och de som fattade besluten slapp se effekterna av dessa beslut. Ett sofistikerat nät av distans såg till att avhumaniseringen fortsatte. Lika relevant är Hannah Arendts studier om ondskans banalitet.
”The Zone Of Interest” följer familjen Höss där de lever idyllen, på ytan. De går på utflykter i den vackra naturen, tar hand om sina barn, jobbar på sin trädgård. Det är ett stort hushåll med diverse arbetare som misstänks komma från byggnaden bredvid, Auschwitz. Men oasen är uppenbart en konstruktion och det krävs mycket självlurendrejeri för att bortse från ljuden och elden från massmordet bredvid. Ur ett intrigperspektiv händer inte jättemycket. En form av vardagslunk i helvetets boning pågår. En genombyråkratisk planering av både hemmaliv och yrkesliv pågår medan mardrömmen utspelas samtidigt en bokstavlig stenkast från familjens pampiga hus. Distansen illustreras på många sätt: när en fånge levererar saker tittar fru Höss inte ens på honom, ingen nämner någonsin vad som händer bredvid i direkta ordalag, diskussioner om förbränning låter som om det inte är människor det berör, vi får aldrig se våldet på andra sidan av taggtråden, kameran kommer sällan nära människorna.
Som tittare är jag låst i ett ständigt obehag och chock över vad jag ser. Nästan ingen reagerar på vad som händer, annat än fru Hedwigs mamma som till slut får nog. Inte för att hon känner stark sympati med offren utan för att situationen är svår att hantera med eld och aska nästdörrs.