Tv och elektronik spelar en helt annan roll idag än de gjorde 1982 då TobeHoopers och Steven Spielbergs klassiska skräckfilm ”Poltergeist” hade premiär. Det var en tid utan mobiltelefoner, storbildsskärmar och laptops. 80-talet saknade nutidens ständiga informationsbrus och besatthet att dokumentera händelser och skeenden. Skräckmomentet i filmen låg i det vardagliga där ordinära medelklassmarkörer som villa, tv och köksapparater plötsligt förvandlades till livsfarliga och skrämmande föremål mitt i en gryningstid för ny elektronik och teknik. Det här var i en tid då man debatterade mikrovågsugnars eventuella faror och konstruerade det som kom att bli hemmadatorer. Att återskapa den effekten i nutid kräver en del. I synnerhet i dessa dataanimationstider då vi också är mer vana att låta oss skrämmas av objekt vi kan se – eftersom vår teknologi tillåter oss att göra det – än saker vi inte kan se.
När familjen Bowen flyttar in i ett nytt hus i ett sömnigt villaområde förstår vi på en gång att någonting är fel. Det är för tyst och en elledning sprakar lite för livligt. Och regissören Gil Kenan låter oss inte vänta särskilt länge innan vi är mitt uppe i läskiga clowndockor som får eget liv, trädgrenar som våldsamt tränger sig på och en garderob som visar sig vara en portal.
Historien om de vredgade, bråkiga andarna som kidnappar yngsta dottern för att hon ska leda dem in i ljuset följer originalet ganska så på pricken. Men även om man öst på med specialeffekterna når man aldrig riktigt skräcknerven. Vi får helt enkelt se för mycket, överraskningsmomentet går helt förlorat och även idén om skräcken i det vardagliga. Filmens läskigaste scen är en där en borrmaskin hamnar i händerna på de vredgade andar som utgör en poltergeist och visar sin kraft från andra sidan av en vägg. Vi ser aldrig anden, vi ser bara dess vrede. Det är mycket mer effektfullt än de otaliga skelett och läskigheter som kryper mot bioduken, trots att man bemödat sig med att spela in dem i 3D. (TT)