Den inte så märkvärdiga originaltiteln "Tea With The Dames" har fått ny svensk titel. Med svensk menas här titel som Sverige satt på filmen. Språket är däremot fortsatt engelska med "Nothing Like A Dame". Det här mycket märkliga fenomenet förekommer någon gång då och då. I den här dokumentärens fall innebär titelbytet förändring av mening. Den "svenska" titeln anspelar på något sätt att skådespelarna i centrum inte är stockkonservativa eller gammalmodiga. Att en ”dame” skulle vara det men de fyra i centrum inte är så trots sin titel. Antar jag, egentligen vet väl ingen riktigt varför titeln behöver bytas. Men titeln antyder på något sätt att den som tilldelats titeln dame av någon orsak inte kan vara vanlig. Vilket inte borde vara något udda år 2018. Att fokusera på en titeldiskussion kan såklart säga något om filmen i sig. Att den kanske inte lämnar djupa spår.
I centrum står skådespelarna Judi Dench, Eileen Atkins, Maggie Smith och Joan Plowright. Alla med titeln "dame". Alla med lång erfarenhet av sitt yrke. Det är också om förr samtalen börjar. De är idag alla över 80 och har känt varandra sedan ungdomen. Filmen äger rum hemma hos Joan Plowright, i det hem hon delade med sin make Laurence Olivier. Ibland blir samtalsämnet Laurence Olivier lite för dominerande.
"Nothing Like A Dame" är tyvärr en ganska förglömlig film. Intressant, ibland berörande, tankeväckande, underhållande. Ibland avlöser guldcitaten varandra. Samtidigt försvinner filmen ganska snabbt ur sinnet när eftertexterna gjort sitt. Under tiden däremot finns mycket att fördjupa sig i. Damerna bjuder på sig själva, har med ålderns rätt släppt alla hämningar och kan samtidigt bryta de roliga historierna med ärliga reflektioner över yrket samt livet. "Nothing Like A Dame" är konversationskonst på hög nivå. Du som tittare kan få känslan av att vara där vid sidan av alla andra.
Vissa kommer känna en stor fröjd i att få skratta med damerna. Andra kanske hade velat ha djupare diskussioner eller mer kontroversiella ämnen. Samtidigt kan någon annan invända att sådana dokumentärer finns det gott om och att Michell faktiskt gör något annorlunda.
Att se ”Nothing Like A Dame” är en studie i personligheter. Det finns instick av samhällsperspektiv, exempelvis genusperspektiv. Dessa frågor fördjupas inte men de kommer fram med jämna mellanrum. Damerna, i höjden av artighet, säger vad de vill säga men ofta mellan raderna. Ibland bryter Maggie Smith av med bryskt och komisk ärlighet.