Missbrukets mörker är något som filmatiserats många gånger. På olika sätt, ganska ofta om rockstjärnor men absolut inte alltid. Ganska ofta om resultatet av missbruket, exempelvis genom att människor blir av med sina arbeten eller familjer. ”Beautiful Boy” lägger till dimensionen vilka effekter det får på enskilda missbrukaren och dennes nära och kära men inte nödvändigtvis på ett bombastiskt sätt. Filmen skildrar istället hur ihärdigt ett beroende kan vara och den sorg som drabbar anhöriga. Hopplösheten som ständigt hamras in i tillvaron. Att bevittna denna miserabla självdestruktivitet fullständigt tillintetgör allt vad hopp heter.
”Beautiful Boy” är den sanna berättelsen om David och Nic Sheff, far och son. En ovanligt nära relation som har alla förutsättningar för att fortsätta blomstra, men som utmanas ordentligt när Nic redan i unga år får missbruksproblem. Ett beroende som ständigt utvecklas för att senare hamna på metamfetamin, drogen som förändrar hjärnan. Historien skildras under ett drygt decennium där drogerna aldrig släpper taget om Nic. Det vilar en ständig smärta över familjen. Vad de anhöriga än gör kan Nic inte möta verkligheten utan är beroende av den alternativa sfär som uppstår i och med rusen.
Det som håller tillbaka filmen är regissörens val att inte fördjupa sig i karaktärerna. Fokus på beroendet lämnar en viss tomhet. Varför kan Nic inte möta sin verklighet? Filmen dyker ner i missbruksproblematiken men visar exempelvis enbart att far och son haft en mycket kärleksfull relation. Förvisso kan missbruk drabba vem som helst men som tittare vill jag veta mer om Nic. På ett sätt blir tittaren som föräldrarna, de står oförstående inför ett öde som var på väg mot en helt annan riktning tills missbruksmonstret tog ett hårt grepp om sonen. Stundtals känner jag viss distans och berörs inte så mycket som jag borde med tanke på vilken mardröm som utspelar sig framför mina ögon. Förmodligen för att de obesvarade frågorna är lite väl många.
Som bäst är ”Beautiful Boy” i skådespeleriet och framförallt av Steve Carell och Timothée Chalamet. Carell har redan i ”Foxcatcher” visat sin enorma kapacitet inom dramagenren. Ändå förvånar han varje gång med sin absoluta känsla för de rollfigurer han tar sig an. Komik kräver mycket av en skådespelare, men att briljera på båda delar tillhör inte vanligheterna. Chalamet är även han strålande som pojken med vilja men oförmåga att släppa demonerna.