Jag sitter i biosalongen och ruvar på min recension, undrandes när någon ska klä av kejsaren den magnifika utstyrseln. Det känns lite som svårt för svårt skull. Allt ska vara udda. En inre suck infinner sig. Bildspråket och kompositionen är kargt och kalt som vanligt. Som om världen vore dränkt i deprimerande vitt pulver. Dystopi inte helt olikt "Interstellar" även om filmerna knappt kunde vara mer olika.
Om "Du levande" kändes som en utmaning är "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" en bergsklättring utan utrustning. Närmast berättelsen kommer en historia är två skämtartikelförsäljares vardag. Fast deras vardag är strödd över tid och rum. Roy Andersson går bortom traditioner och ramar satta av människan, men har samtidigt själv en väldigt rigid uppsättning av regler. För den som har sett hans filmer tidigare är "En duva satt..." ingen överraskning.
Anderssons resa består av sekvenser som knyts ihop av försäljarnas olycksdrabbade resa. Finns det någon tematik? Ja, människans patetiska, tragiska natur. Olika grader av tragik passerar på duken. Regissörens blick på dessa människor är inte med sympati eller ömhet. Ibland känns det nästan som om han skrattar åt sina rollfigurer. Utomlands har filmen uppfattats som en rolig komedi. Själv har jag svårt att se humorn mer än i tragikomiska inslag. Dialogen gör nästan fysiskt ont i sin pinsamhet. Vissa avsnitt är helt fantastiska, som den om Karl XII när han majestätiskt men samtidigt fumligt rider in i en bar och kör ut kvinnorna. 1600-talet stampar in i nutiden. Sedan faller konungen för barpojken. Andra berättelser om kolonialismens övergrepp och människors oreflekterade våld mot djur strålar ner smärta in i märgen.
Någonstans i mitten, mot slutet, har Roy lyckats dra in mig mer och mer. Försvunnen är initiala skepsisen som banat väg för fascination och förundran. Andersson har gett min hjärna en gymnastiklektion. Varje historia har inte en mening eller tydlig poäng. Min tolkning kanske inte är rätt. "En duva satt..." är utan tvekan en så kallad konstfilm, är du inte typen som njuter av sådana är kanske inte detta verk för dig. Skillnaden mellan en välgjord och otillgänglig sådan är dock att i första fallet ger hjärnan inte upp. Bitarna faller på plats till slut. Steg för steg har jag utmanats i att tänka på världen, livet och människan. Jag har blivit duvan, jag har suttit i en stol och funderat på tillvaron.