Regissör Morten Tyldum och manusförfattare Graham Moore har tagit en mycket intressant livshistoria och manglat om den till brittisk-amerikansk underhållning. Som den senare fungerar ”The Imitation Game” utmärkt. Det är både roligt och spännande att följa Alan Turing och hans nördigt intelligenta kollegor när de försöker knäcka tysk kod under andra världskriget. Men Turings öde är ändå reducerad på flera plan. Filmmakarna har inte lyckats prioritera eller fokusera på rätt sätt. Generellt ger filmen ett intryck av att handla om kodknäckning i första hand. Samtidigt har senare delen av hans liv krystats in. Lite mer om den otacksamhet Turing mötte i sitt liv hade gett berättelsen ökad vitalitet.
Manuset är övertydligt och undviker ideligen djup. Många gånger är det helt uppenbart att någon ställer en fråga till Turing för att publiken ska hänga med. Samtidigt borstas komplexiteten bort när Benedict Cumberbatch får nöjet att fnysa åt diverse karaktärer att de inte skulle förstå.
Alan Turin blir också delvis en karikatyr när hans ovanliga sidor är stoff för komiskt innehåll. Udda-geni-vinkeln stjäl speltid från Turings problematik kring hans sexualitet. Att han fälldes för brottet homosexualitet hanteras verkligen som en oviktig detalj i slutet. Som ett verktyg för att han ska få berätta för en poliskonstapel om sin tid som kodknäckare förvandlad till krigshjälte.
Allt detta till trots är ”The Imitation Game” en god introduktion i ämnet Alan Turing och engagerar tittaren. Den påminner om ”A Beautiful Mind” men saknar dess intensitet.