Film

Tills Frank skiljer oss åt
Filmstaden
Regi: Leif Lindblom
I rollerna: Liv Mjönes, Peter Magnusson, Erik Johansson, Katrin Sundberg, Lisbeth Johansson m fl.
Betyg: 1

Att försöka försköna är lönlöst. Det finns numera en ny standard och ribba för hur dålig en film kan vara. Ett nytt sätt att beskriva bristen på kvalitet eller hur svag svenska komedier är ibland. Att kalla "Tills Frank skiljer oss åt" för dussinkomedi vore att ändra definitionen på vad en dussinkomedi är. I den kategorin finns filmer som "We're The Millers" eller "Game Night". Inte en totalt meningslös historia om en personlighetsbefriad stereotypkaraktär som träffar två olika stereotypa män där skämten är som en parodi på dålig komedi. De dåliga skämten återkommer dessutom med jämna mellanrum.

Vera är en hopplös kvinna som närmar sig medelåldern utan att ha vad hon önskar sig av livet. Redan i inledningen när hon besöker sin märkliga livscoach sätts ribban. Ett humoristiskt inslag är att coachen sitter och surfar medan Vera pratar. När coachen pausar berättar hon för Vera saker som att hon måste sluta jaga drömmen och nöja sig med en vanlig kille. Varpå Vera gör diverse olika försök, speciellt med sin kollega Frank. På sin överraskningsfödelsedag är Vera på balkongen när en man börjar prata med henne. Med livscoachens ord färskt i minnet och bästa vännen Mellens insisterande att hon gör något med sitt kärleksliv hoppar Vera på tåget. Carl-Johan är en väldigt gullig person men Vera kan inte skaka av sig känslan att han är väldigt töntig. Samtidigt dyker Frank upp igen som ett alternativ. Det är en smärta och pina att behöva återge filmens innehåll eftersom den suger all inspiration ur mig.

Om jag tänker efter för att försöka hitta positiva särdrag misslyckas jag. Skrattade jag någon gång under filmen? Kanske, men i så fall därför att det var svårt att greppa att ett sådant här manus, av Peter Magnusson, gått igenom. Att de som har gjort filmen slänger in så svaga skämt på löpande band och anser det vara en hållbar strategi. Rollfigurerna är så bristfälligt skrivna att filmen börjar konkurrera med första staplande försök av gymnasiestudenter att skriva manus. 

Filmer som inte briljerar brukar beskrivas som förglömliga, produktioner som försvinner ur minnet så fort de är över. Men jag kommer komma ihåg "Tills Frank skiljer oss åt". Om jag vill jämföra andra filmer i en skala av berörande eller vanvettig kan jag referera till Leif Lindbloms verk. Han som tidigare gjort dussinkomedin ”Hallonbåtskomedin” har nu levererat under den nivån. "Tills Frank skiljer oss åt" är makalöst och förbluffande dålig. Jag hade låga förväntningar, ändå blev jag besviken.