16-åriga Paula är den enda hörande i en fransk lantbrukarfamilj. Hon får ta ett stort ansvar för gården och försäljningen av ost som familjen livnär sig på, samtidigt som hon jonglerar med skolan och kompisar. Hon får också hänga med och tolka när föräldrarna måste gå till doktorn när de drabbats av svamp i underliven och under protest får avhålla sig från sex i flera veckor. Mon dieu, quel katastrof.
Det bjuds på en hel del fransk underlivsbuskis i "Familjen Bélier" men märkligt nog har den negativa kritik som framförts mot filmen hittills handlat mest om att skådespelarna, som alla är hörande, inte har lärt sig teckenspråk ordentligt. Ur ett hörande perspektiv är det mer brännande att alla vuxna är så otroligt crazyfranska att sikten nästan skyms. För bakom klyschor doppade i rödvin och chansoner finns här också en fin må-bra-story om hur Paula hittar sin röst, bokstavligen, och sin väg i livet.
Louane Emera, som blev upptäckt i en fransk tv-talangtävling, är en naturbegåvning och har en kanonröst. Dessutom är både Paula och hennes kompis Mathilde skildrade på ett ovanligt skönt sätt. De har god självkänsla, låter sig inte tryckas ned av skolans populära gäng och tar för sig av livet, och i Mathildes fall, av killar med stor aptit. Det görs ingen stor affär av det och det är enormt befriande.
Precis som i "Billy Elliot" kretsar dramat kring bristen på förståelse hemifrån för de nya talanger som blommar upp när Louane börjar i skolkören. Och precis som för gruvarbetarsonen Billy, uppstår ett par ögonblick av ljuv katharsis då bondedottern äntligen får sina döva föräldrar att släppa sina fördomar och rädslor och känna stolthet över henne.
Det är skamlöst tårframkallande och très jolie, ladda med näsdukar och en bit brie. (TT)