Katie är personifieringen av termen maskrosbarn. I en småstad i Arizona där öken är största råvaran lever hon i märkbar misär. I en form av ickemobil husvagn bor hon med sin mamma. En förälder som är så under ytan att hon inte enbart negligerar sitt barn utan aktivt saboterar henne på olika sätt. Dotterns dröm är att ta sig till San Francisco, ett mål hon bland annat tjänar pengar till genom att erbjuda sexuella tjänster till de flesta män omkring. Servitrisjobbet är krävande men ger inte mycket pengar. Ändå är Katie oskulden och naiviteten personifierad. Det finns ingen ände på hur tolerant Katie är mot sin omgivning. Inte heller slutar trauma och tragedi att bombardera henne. Sin förmåga att hitta ljuset tappar hon aldrig. Tyvärr är hon inte alltid trovärdig som karaktär.
"Katie Says Goodbye" går att betrakta ur många perspektiv. Att behöva genomleva påfrestningarna som Katie går igenom är enerverande. Att hon tar emot orättvisorna utan att agera ut eller behandla andra illa är inte endast beundransvärt utan även frustrerande. Filmens stora problem är kvinnoporträttet. Som så många gånger tidigare ska en kvinna både gestaltas som prostituerad och våldtas. Denna märkliga fascination över skadade kvinnokroppar känns som en knut i magen. En annan brist är djupet som regissören Roberts inte kommer åt.
Ibland är det ren smärta att följa Katies väg. Men samtidigt är Olivia Cooke en fröjd att beskåda i titelrollen. I hennes ögon vibrerar godtrogenheten och öppenheten. "Katie Says Goodbye" är ibland som en saga, ibland diskbänksrealism.