Det finns de som tycker Meryl Streep inte kan göra något fel. Att hennes skådespeleri ligger på en nivå ovan alla andra. Riktigt så är det inte, vilket hon bevisar i rollen som Ricki/Linda i den här filmen. Streep är på intet sätt dålig men gör heller inget särskilt. Hon känns inte alltid hemma i sin roll, vilket delvis också beror på kostymavdelningen.
Ricki, eller Linda som egentligen heter, arbetar i en hipp livsmedelsbutik om dagarna. På kvällarna spelar hon med sitt band The Flash på en pub i Los Angeles. Rockstjärnadrömmen har inte lett till berömmelse. Däremot har hon en skara hängivna fans. En dag ringer hennes exman och berättar att dottern Julie mår väldigt dåligt efter en chockartad skilsmässa. Linda packar och drar norrut för att försöka vara den förälder hon inte varit tidigare.
Dottern Julie spelas av Streeps egen dotter, Mamie Gummer. Filmens bästa scener är mellan de två. Deras naturlighet tillför en mycket äkta dimension. Gummer är liksom sin mor en skicklig skådespelare.
Som vanligt är Diablo Codys manus en ypperlig blandning av allvar och lättsamhet. Avsaknaden av originalitet kompenseras av charm och större doser hjärta, speciellt mot slutet. Varken regissören Jonathan Demme eller Diablo Cody presterar det bästa de någonsin har gjort. Med filmer som "När lammen tystnar", "Philadelphia", "Rachel Getting Married" och "Juno" mellan sig hade de behövt arbeta hårdare för att förbättra sig. Inte heller Streep gör sitt bästa. Men alla är tillräckligt stabila även denna gång.