Sist regissören Kjell Sundvall och manusförfattaren Monica Rolfner slog sig ihop föddes den moderna humorklassikern ”Tomten är far till alla barnen”. Den handlar om en dysfunktionell skara människor som samlats för en av familjelivets kanske mest kravfyllda högtider: julen.
Nu möts Sundvall och Rolfner igen och de har med sig flera av sina gamla skådisfavoriter till bordet. Den här gången är det dukat för en annan ofta krävande familjehögtid: bröllop. Ett tacksamt upplägg eftersom mycket står på spel när det vankas påkostat kalas och livsavgörande löften. Helst ska ju allting bli sådär perfekt och det är i upprätthållandet av fasader som mycket av humorn är tänkt att födas. Det är minst lika dysfunktionellt och kaosartat den här vändan. Men tyvärr inte lika kul.
I centrum står Isabella (Magdalena In de Betou) och Micke (Peter Magnusson) som är på väg att skiljas men bestämmer sig för att hålla ihop genom hennes systerdotters tre dagar långa slottsbröllop. Det enda som är värre än stämningen är tapeterna på slottet.
Allt eftersom visar det sig att alla inbjudna par har problem, inklusive de unga tu som ska gifta sig. Hon är nämligen, som enda medlem i släkten, kristen och oskuld och den blivande brudgummen också. Tror hon. Gissa om hon blir lurad? Ha ha.
Det är en märkligt kall ton i humorn på sina ställen och tanken om att leva lyckliga i alla sina dagar verkar vara en målsättning att snarast hånskratta åt. Det är svårt att egentligen gilla någon av rollfigurerna, även om Magdalena In de Betou kämpar på fint med sin Isabella. Det är många som slåss om uppmärksamheten i den här namnkunniga ensemblen och en del blir direkt bortslarvade.
Lite kul blir det dock när Dan Ekborg dyker upp som totalt livstrött psykolog. Igenkänningen blir stor vid alla plågsamma bröllopstal och när gamle farfar brister ut i sång vid olämpliga tillfällen kan man äntligen få dra på munnen. (TT)