I en serie elegant strama tablåer skildrar den österrikiska regissören Jessica Hausner (”Miraklet i Lourdes”) ett till synes stillsamt preussiskt borgerskap i början av 1800-talet. Det musiceras, dricks te och pratas förfärat om de nya franska revolutionära idéerna om frihet för alla. Huvudpersonen är den mycket passiva Henrietta Vogel, gift med en torr skattetjänsteman. Hon är blek, på gränsen till transparent, och uttrycker med eftertryck att hon är mycket nöjd med att tillhöra sin make.
Det är ingen slump att Jessica Hausners husgud är surrealisten Luis Buñuel, som häcklade det instängda borgerskapet på sin tid. Livet för den här samhällsklassen 1811 är i hennes händer så stelt att det nästan blir obekvämt att titta in de dockskåpslika scenerierna där ingen säger vad de menar eller verkar mena vad de säger.
In kommer den dödslängtande poeten Heinrich von Kleist (det här dramat bygger på en sann händelse) och förkunnar nollställt precis hur meningslöst alltihop är och det är inte utan att man håller med honom. Förutom sin svårt molokna uppsyn satsar poeten också hårt på sin morbida raggningstaktik. Provocerande nog kan han inte tänka sig att avsluta sitt liv på egen hand. Han vill ta med sig en kvinna in i döden och svingar runt tankar och ideal om den äkta kärleken, som ska övervinna allt. En ”amour fou” alltså. Till slut lyckas han få med sig den plötsligt eventuellt dödssjuka och aningslösa Henrietta Vogel på dödståget.
Tja, det blir inte så särskilt mycket till passionerade utspel och nattliga bravader. Det är inte den typen av film, titeln dryper av ironi. ”Amour fou” är ett stycke mycket egensinnigt filmskapande som precist och med en underligt tragikomisk stil inte precis förför publiken men ändå håller den konstant nyfiken. (TT)