Gong Li, Yimous favoritaktris, har sin bästa roll på länge, som grundskolelärarinna med minnesförlust. När maken, universitetslärare, kommer hem efter åratal som politisk fånge, känner hon inte igen honom. Li får spela med små medel och brett register, som maka och mor, stark, nedbruten, åldrad, medan hon tror sig vänta på hans hemkomst. Det förflutna tynger dem båda.
Maken och dottern får kämpa hårt för att stötta henne, medan tiden går i den trånga bostaden i gränden och bilderna fylls med gråbrun vardagsstämning. Och dramer om hur politik starkt påverkar människors liv stimulerar som vanligt det bästa i Yimous berättarförmåga, lyhördheten för det som händer inuti och mellan människor, och blicken för att göra deras omgivning levande, från gatans cyklister till nybakade degknyten och en skål med färska nudlar.
Mannen har obruten livsvilja trots en hård tid i arbetsläger under kampanjen i Kina 1966-1976 för att tvångsomskola intellektuella till bönder. Chen Daoming gör ett finstämt porträtt av makens omutliga kärlek, lojalitet och tålmodiga, påhittiga försök att väcka liv i hennes minnen.
Dottern är bortskämd och politiskt hjärntvättad. Bitter över att ha förlorat huvudrollen i en propagandabalett anger hon fadern för säkerhetspolisen. Hennes ånger, skuld och försoningsarbete är lika stillsamt omskakande som den livstragedi hon utsätter sina föräldrar för. Zhang Huiwen spelar med stark inlevelse både naiv, partilojal tonåring och ödmjuk vuxen.
Minnesförlusten står nog både för det lidande, som kommunismen orsakade genom brutal politisk indoktrinering, och för oviljan att minnas, behovet att glömma en svår tid. Kritiken av partiets maktutövning är oftast lågmäld, ibland öppen. Mor och dotter beordras att ange sin make och far. Partifolk besöker deras hem för att övervaka dem. En av dem trakasserar modern, som senare ibland förväxlar honom med maken.
Filmen är full av hätskhet och tårar, osjälviskhet och drömmar om framgång, familjekonflikter och politisk fanatism, egoism som skiljer människor åt, och det som kanske kan återförena dem: romantisk pianomusik, ett gammalt foto, många oavsända brev. Sådant som hör till en riktig såpopera. Fast här är såpan förfinad, utan grova klichéer, och skickligt gjord på alla sätt.
Yimou har gjort mer minnesvärda filmer, men han visar sin förmåga att berätta känslostarkt men inte jolmigt, i närbilder av uttrycksfulla ansikten, med några urstyvt gjorda spännande händelser i trapphus och på järnvägsstationer.