Vissa människor tror att det finns mening bakom saker som sker. Att någon plan, illustrerad av något större än människan, leder oss i rätt riktning. Eller rättare sagt avsedd riktning. Onekligen kan livet kännas så ibland när turen faller precis rätt. ”The Theory Of Everything” har en lång historia bakom sig.
Manusförfattaren Anthony McCarten lade tre år på att övertyga Jane Hawking, Stephen Hawkings första fru, att få filmrättigheterna till hennes bok. Därefter tog det cirka tio år för manuset att bli färdigt. Ungefär då Eddie Redmayne hamnade i rätt ålder för att spela en ung Hawking. Som om världen väntat på Redmayne för att historien om geniet Stephen Hawking äntligen skulle upp på vita duken. Som om det var meningen. Han har tackat ödet genom en gedigen ansträngning. Inför inspelningen gick han ner i vikt, träffade både Hawking och andra med ALS samt tränade minutiöst med nedbrytningsordningen av kroppen. Hawking är det bästa som hänt Redmaynes karriär.
Flera av rollerna erbjuder stora utmaningar. Redmayne måste balansera de fysiska begränsningar Hawking mötte med karaktärens känslomässiga inre. Och han gör det utomordentligt. Även Felicity Jones gör en stark insats som hans kämpande fru Jane. Sedd till marknadsföringen förefaller filmen handla om kärlek men huvudfokuset är på de tuffa år paret hade tillsammans. Jane Hawking blir stundtals lite för mycket bikaraktär, trots att hennes bok är förlagan filmen baseras på. Sedan tar hon mer plats vid fel tillfälle när Stephens ALS utvecklats långt. Praktiska livspusslet hamnar i förgrunden när karaktärernas emotionella hantering känns mer intressant.
Andra starka kortet är fotot som är vackert och fyndigt, stödjande utan att blockera berättelsen. Behandlingen av den komplexa vetenskap som Hawking arbetar med är väldigt välgjord. Kunskaper om fysik eller teorierna är inte ett krav för att kunna hänga med i generella idéerna. Samtidigt respekteras publiken tillräckligt för att få teorierna förklarade för sig.
Vad jag hade önskat mer av ”The Theory Of Everything” är känslor, både karaktärernas men också att filmen i sig hade genererat mer känslor hos mig som tittare. Stephen Hawking är passionerad kring sin kosmologi/fysik vilket inte synliggörs.
Förvisso är det svårt att få in cirka 30 år av liv i en historia, speciellt ett händelserikt sådant. Men mer känslor än de som kommer fram hade kunnat ta den från ”bra” till ”wow!”. Filmen blir inte speciellt minnesvärd.