Det finns en scen i Steven Spielbergs förintelseskildring Schindler’s list där Oscar Schindlers judiske revisor Itzhak Stern betraktar listan med namnen på människorna som de tillsammans ska komma att rädda undan dödslägren.
”Denna lista är något absolut gott”, säger Stern och tillägger:
”Runt dess kanter stupar avgrunden.”
Det kan verka fånigt, ja kanske till och med skändligt, att jämföra Schindlers lista med en film av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Men faktum är att Trevligt folk är välvilja i destillerad form, i en tid då vi balanserar på kanten till helvetesgapet.
I centrum för filmen står Borlängeprofilen Patrik Andersson – en kombination av snajdig entreprenör och sann humanist. Han ser hur Borlänges somaliska invandrare får klä skott för den ökande rasismen, där de reduceras till stenkastare och cykeltjuvar.
Sverigedemokraterna går stadigt framåt i en alltmer segregerad kommun. ”Det kommer att gå åt helvete om vi inte fattar hur vi ska prata med varandra”, säger han.
Så en kväll på puben Flying Scotsman föds ett galet (men, ska det visa sig, genialiskt) projekt: på 6 månader ska 17 somaliska flyktingar få lära sig att spela bandy, och tävla för sitt land i VM i Sibirien. Patrik Andersson tror att projektet ska bygga broar mellan svenskar och somalier – för vad är mer svenskt än bandy?
Vi får följa med spelare och tränare (ledda av bandyprofilen Pelle Fosshaug) från de första stapplade skären på rullskridskor i ett julivarmt Borlänge, till skarpt läge på isen i Irkutsk. Och det är en fantastisk resa – framförallt på grund av de somaliska spelarna. Här finns kamratskap och nyfikenhet, humor och imponerande envishet.
Allt detta får vi betrakta genom Filips och Fredriks ögon – ett grepp som känns lite onödigt eftersom spelarna är så intressanta i sig själva. Men det är också smart, eftersom deras popularitet torde locka en miljonpublik till biograferna.
För det här är en film som förtjänar att ses av många. Den är hjärtevärmande, komisk och oblygt storslagen, och kanske, kanske kan den göra skillnad.