I tio år har Takahata (”Eldflugornas grav”) arbetat med den här filmen och som belöning blev den Oscarsnominerad till årets gala. ”Sagan om prinsessan Kaguya” är också en imponerande uppvisning. Med spröda vattenfärger i pastell och enkla men effektiva handmålade animationer skapas en känsloladdad värld som hyllar det enkla, naturliga och fria.
Historien knyter an till välkända teman inom Studio Ghibli-produktionen, där den kanske mer namnkunniga kollegan Hayao Miyazaki gjort filmer som ”Spirited away” och ”Min granne Totoro”. Här finns givetvis en magisk flicka och ett mänskligt liv som är förfulat av diverse trista egenskaper som girighet, hyckleri och fåfänga. Tyvärr har ingen berättat för Takahata att en filmtid på två timmar och sjutton minuter är på tok för lång för att hålla igång den här sagan.
Den tar sin början när en enkel skogshuggare hittar en liten prinsessa i ett bambuskott. Han tar med henne hem till sin fru och de tar hand om det märkliga barnet, som växer ovanligt snabbt. I en av de finaste scenerna sitter lilla Bambuskott, som hon kallas, och den äldre kompisen Sutemaru i skuggan i ett buskage och delar på en melon som de precis har pallat. Insekter surrar och man känner verkligen hur goda de där friska melonbitarna är i hettan.
Det är barndomens lycka i sin renaste form, effektivt kontrasterat mot prinsessans senare ofria liv. I missriktad välvilja skapar pappan ett nytt liv för hela familjen i storstaden. Där ska Bambuskott uppfostras, allt det naturliga ska tämjas och hon får likt generationer av flickor före och efter henne lära sig vad som passar (tuktade ögonbryn och svärtade tänder) och inte passar (att skratta och röra sig fritt) för en kvinna.
Det är vackert och hjärtskärande men tyvärr alltför utdraget. Finalen är storslagen men vägen dit borde ha komprimerats. (TT)