Karaktärer, karaktärer, karaktärer. Skratt, skratt, skratt. Så kan man utmärkt sammanfatta "Spy". De flesta rollfigurer i filmen är genomarbetade och flerdimensionella. Dessa gjutna karaktärer är vad som bidrar till det nästan oändliga flöde av skratt som följer igenom historien.
Susan Cooper är en intelligent CIA-agent som fastnat vid skrivbordet. Hon har blivit medhjälpare till manlige agenten Bradley Fine som är ute på farliga äventyr. Ett toppuppdrag dyker upp som anses för farligt för de flesta andra eftersom de redan gjort sig kända inom vissa kriminella kretsar. Cooper däremot, som suttit på kontoret hela tiden, är okänd och kan flyga under radarn. Så hon får sin chans ute på fält.
Som drift med spiongenren fungerar "Spy" ypperligt. Speciellt genom Jason Stathams rollfigur som står för många av skratten. Han driver i princip med alla sina tidigare filmer. Den vanligt förekommande manlige superagenten får sin image skakad här. I "Spy" är han nämligen både korkad och fåfäng, med osund förkärlek för våld. Andra formidabla birollsinsatser får vi av Miranda Hart som kollega/vän till Susan Cooper och Allison Janney som chefen. Även svenske Björn Gustafsson har en mindre roll.
Stora befrielsen med "Spy" är att komedin om kvinnor har så lite med romantik att göra. Kvinnorna är upptagna med mycket mer seriösa åtaganden. Deras ambitioner sträcker sig längre än att skapa ett liv med en man.
"Spy" är inte någon sofistikerad berättelse med smarta förvecklingar men ändå genomtänkt. Parodin i sig är intelligent trots enkel och absurd humor.