Bronislawa Wajs, som kallades Papusza (dockan på romani), var en polsk rom som skrev dikter. Här blandas stramt dramatiska, väldigt genomarbetade scener om Papusza som ung och tvångsbortgift, adoptivmor och självlärd poet, med lika genomtänkta bilder av romskt liv. Papusza är väldigt mycket en i gruppen. Det är ett av filmens sätt att fräscha upp det slitna mönstret för verklighetsbaserade historier om enastående begåvningars svåra liv. Det brukar bli såpoperor, som roar på såpoperors vis, men oftast är medelmåttiga. Bara i bland, som i just Papusza, blir det drama med mänskligt djup och äkta berättarförmåga.
Historien om hur Papusza upptäcker sin begåvning är full av liv och starka känslor, väl spelad, fängslande, ofta inspirerad. Skådespelarna spelar kända typer, men undviker klichéer i repliker och minspel. Det är bra gjort att undvika alla filmschabloner om folkliv, krig och missförstådda snillen. I det svartvita fotot finns lyster och kontraster, lite fantasi och mycket doft av skog, brasa, gyttja, bygator, polishus, hyreshus och årstider. Ingenting är förskönat i onödan.
Papusza växer upp med läslust och nyfikenhet. När hon ger ut sina dikter som bok, förråder hon i romernas ögon deras traditioner och körs ut. Som konstnär behöver hon integritet och avskildhet, men hon får betala ett högt pris: ensamhet, uteslutning ur gemenskap och samhälle, förlorad självständighet, självförnekelse och sjukdom. Hyllningarna kommer för sent.
En poet, icke-rom, som trotsat hemliga polisen, hjälper Papusza och skriver själv om romsk historia. Han är en hjälpare som avvisas; utstött och självständig som Papusza. Hennes man är också en gripande figur, med sina brister och sin frustrerade dröm om att bli musiker.
Allt berättas med omkastad tidsföljd, ingen musik utom den som hör till olika situationer, ofta lugn eller kärv ton i samtalen och oväntade kameravinklar. Allt för att undvika sentimentala filmklichéer och förutsägbarhet.
Här finns enskilda bilder som fångar ögat: glansfulla landskap, föderskan i skogen, skattgömman i trädet, mötet med adelsdamen, den läsande kvinnan på bänken vid trädet och muren, ett bittert avsked. Vackra eller laddade situationer och stämningar, i en rik skildring av romskt liv i Polen från tidigt 1900-tal till 1970-tal. Det är resor i vagn, tältläger, gruppens betydelse, stoltheten trots bybors förakt, polisers maktmissbruk, nazisters våld och socialistiska myndigheters försök att tvinga romerna att bo i anvisade hus.