I Sydafrika år 2016 jagar polisrobotar brottslingar i huvudstaden Johannesburg. En välvillig datorprogrammerare ger konstgjord intelligens åt en robot, Chappie, som blir alltmer lik en människa – barn, tonåring, ung vuxen. Chappie är ett sydafrikanskt slangord för ung man.
Chappie hamnar bland smågangsters som vill utnyttja hans styrka. De lär honom att skjuta och vara tuff. Han är godtrogen, saknar bra förebilder, slits mellan rätt och fel och upplever det svåra i att bli vuxen. Vi ser brott och våld med hans oförstörda ögon. Tanken är att vi ska förvånas över människors uselhet.
Det vandrande metallskelettet Chappie är lättfattligt uttrycksfull som en sagofigur. Skämt och känslor är avsiktligt lika barnsliga som roboten. Sharlto Copley är ganska bra på att bara med rösten ge liv åt den barnsligt oförstående Chappie. Historien håller ihop, men för en mycket filmvan vuxen är den utdragen och grovt förenklad. Chappies mognadsdrama slutar bara i polis- och västernfilmens pangpang och svartvita moral.
Det är svagt skådespeleri, macho klichéskurkar, en girig klichédirektör, dålig härmning av Robocop (1987) och upprepning av det som visas och sägs mer nyanserat i Äkta människor, Her (2013), Spielbergs A.I. (2001), Järnjätten (1999) och Blade Runner (1982). Dessutom liknar det träpojken Pinocchios upplevelser och Frankensteins lidande monster.
I slutet överförs människans tankar, själva jaget, som digital fil till robotar. Det är äkta science fiction, en tankelek där spänningen bygger på en svindlande tänk-om-idé, om helt mänskliga maskiner och en religiös tro på återfödelse.