I ett närmast dickenskt London blir en liten bebis lämnad på trapporna till ett barnhem. Den olyckliga modern lämnar också en halskedja med en panflöjtsberlock runt halsen på den lille, som hon har döpt till Peter. Så föds en ny ursprungshistoria och så långt allt väl.
Tolv år senare är andra världskriget i full gång och London bombas regelbundet. Lille Peter och hans vänner på barnhemmet blir dessutom plågade av elaka nunnor. Men snart blir de kidnappade av flygande pirater till ett smutsigt Neverland, där utmärglade gruvarbetare hälsar dem med Nirvanas "Smells like teen spirit" och en Indiana Jones-liknande äventyrare vid namn Hook dyker upp lagom till att Peter tar en första trevande flygtur.
Det är mycket att smälta, men vänta, det kommer mer.
Tigerlilja, spelad av Rooney Mara, och den enda vita personen i en i övrigt mest underligt exotiserad urinvånarstam, jättekrokodiler, sjöjungfrur och kapten Svartskägg (en jobbigt överspelande Hugh Jackman) dyker upp.
Potentiellt hade detta kunnat landa i en skön blandning av stilar, eklektiska val och lösmustascher. Problemet är att det aldrig blir ett särskilt kul äventyr. Det är synd, givetvis hade det gått att på nytt utvinna originell filmmagi ur JM Barries underbara värld. Men som publik får man aldrig chansen att landa känslomässigt när handlingen svajar som ett piratskepp på drift i en storm av lösryckta idéer.
En del av dem är i och för sig inte så tokiga. Man kan se framför sig hur regissören Joe Wright ("Anna Karenina") har haft en "Harry Potter" möter "Avatar"-ambition för ögonen. Dessutom finns en kul story om vilka Peter Pans föräldrar är. Men trots höga visuella ambitioner landar alltihop bara i det tröttsamma "liten pojke måste tro på sig själv för att lyckas"-facket och i slutändan känner man sig mer överkörd än förförd. (TT)