En sörjande, barnhatande änkling gömmer sig bakom själviskhet och elakhet. Men han lever upp igen, som far, farfar och man, när han tvingas ta hand om sin sondotter, och oväntat förälskar sig i sin granne, en barnkär änka. Hennes missmod skingras av flickan och farfadern. Han gör fräcka och ärliga närmanden, och uppmuntrar hennes extraknäck som jazzsångerska på restaurang.
Här finns några sträva ögonblicksbilder av människors sorg, livsskräck och oförmåga att umgås som far och son. De är lite chockartat inlagda i en familjesåpa, mycket lik Livet från den ljusa sidan (1997). Billiga skämt om att ramla omkull eller skjuta paintball på hund fungerar som skrattpauser.
Michael Douglas har sin bästa roll på åratal – en frånstötande, rolig gnällspik, egentligen en hygglig karl, som vårdat sin fru, besöker hennes grav och sover i rosa strumpor. Douglas visar ovanligt brett register som vrång skämtare och man med hårt behärskade känslor. Hans insats vid en förlossning är grovt spex, fast idén är att visa, att han då har blivit en bättre människa.
Änkan är en god mor och människa, fast handikappad av sorg. Det behövs en bufflig uppvaktning innan hon vågar leva igen. Diane Keaton är mycket mer nyanserad i sorgen och skämten än Douglas.
Det är en förutsägbar variation på den gamla historien om en kall människa som lär sig att älska människorna och livet. Som Scrooge i En spökhistoria vid juletid. Samma tårknipande familjeskildring, kusligt fängslande gubbporträtt och dröm om godhet och gemenskap. Det fungerar i Reiners regi, fast han filmade mycket bättre manus för 20-30 år sedan.