Filmserien om Jordbro är ett mästerverk inom svensk dokumentärfilm, står det självsäkert i pressmaterialet. Det är svårt att inte hålla med. Rainer Hartlebs 40 år långa mastodontprojekt blir dessutom bara mer och mer intressant ju längre det håller på.
Den här gången handlar det om Jordbro-barnens barn, som hunnit bli unga vuxna. Vi får följa med till Sydney, Grekland, Göteborg, ja de flesta har tagit sig långt från Jordbro.
Men så fort Månskenssonaten rullar igång och de svartvita bilderna från 1972 på förstaklassarna i Jordbro dyker upp vidgas perspektivet till att handla om hela den växande skaran som Rainer Hartleb har filmat.
"Herregud, nu har det gått tjugu år och barnen har blivit vuxna och flyttat", säger Therese i sin tomma villa, för att i nästa klipp dyka upp som liten ettagluttare med flätor, i svartvitt.
Det är svindlande. Det är tårar, skratt och helt vanliga vardagliga liv som i Hartlebs händer blir superintressanta.
Från början handlade Jordbro-projektet om att skildra hur barn påverkades av att växa upp i den sociala ingenjörskonstens tid. Den aspekten finns kvar men framförallt skildras det sociala arvet genom familjen. Det kretsar kring bebisar, cancer, traditioner, trygghet, skam, stolthet.
Det där att livet handlar om att stå i duggregn vid kanten av en fotbollsplan och heja på sin son eller dotter. Att inse hur man gör samma livsval som sina föräldrar eller lyckas bryta mönstret.
Den nya generationen Jordbro-barn har vuxit upp med filmerna om sina föräldrar, och kan intressant nog meta-kommentera dem. De är också uppvuxna i en tid då dokusåpan blivit vardagsmat.
Men där dagens såpor handlar om att förenkla och göra människor till "tydliga karaktärer" blir det så uppenbart att det Rainer Hartleb pysslar med är den totala motsatsen. Rum på rum öppnar han upp hos sina intervjupersoner. Det är onekligen mästerligt och det är bara att hålla tummarna för att han fortsätter. (TT)