"Det finns magi", utbrister Minoo och banne mig, med filmatiseringen av bästsäljaren "Cirkeln" påminns man om att det också finns filmmagi som funkar. När månen lyser röd, svart rök glider mellan dimensionerna, trolsk musik ljuder genom Bergslagsskogarna och när unga asgrymma kvinnor får ta så mycket plats i en film, då reser sig håren på armarna.
Spelplatsen är den gamla bruksorten Engelsfors, där hinnan till andra dimensioner är speciellt tunn. Sex nyblivna gymnasister inser att de har magiska krafter och att de på något vis har ett gemensamt band. Plugghästen Minoo, den duktiga flickan Rebecka, partybruden Vanessa, den utstötta Anna-Karin, mobbaren Ida och rebellen Linnea kan visserligen knappt vistas i samma rum men ska tydligen rädda världen. Tillsammans.
Redan i boktrilogin skapade Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren ett universum som var lika delar underbart som plågsamt att befinna sig i. Det handlar om tonträff och igenkänning och det stortartade i att tjejerna, trots etiketterna ovan, får vara hela människor som man genuint bryr sig om. Magin är kul men det är stunderna där emellan, med familjeliv som inte funkar, kärlek som strular, ätstörningar, utanförskap och ögonblick av renaste glädje som gör att "Cirkeln" höjer sig över mängden. Att överföra denna "diskbänks-fantasy", som filmgänget med nyblivna producenten Benny Andersson i spetsen själva kallar det, till film är inte det lättaste. Och "Cirkeln" är inte perfekt. Här förekommer onödiga longörer, en del väl snabba lösningar för att föra handlingen framåt och vissa av valen i filmen svider (ge mig Mona Månstråle!).
Men det som funkar är så bra att det fullkomligt tar över. Som de sparsmakade men effektiva effekterna. Och den extremt lyckade rollbesättningen. Sedan Noomi Rapace drog på sig kajalen och blev Lisbeth Salander har jag inte sett några skådespelare ta sig an så hajpade roller med sådan självklarhet som den här ensemblen gör. Det är bara att hoppas på en fortsättning, Benny och company. Nu vill vi ha mer av er magi. (TT)