"St. Vincent" är förutsägbar. Vi har sett allt tidigare. Butter gubbe med hjärta av guld blir vän med gulligt barn är knappast banbrytande. Ändå finns det något väldigt vackert över berättelsen. Trots allt är det svårt att motstå dess charm. Jag blir berörd, jag skrattar, jag gråter. Orsaken är främst duktiga skådespelare som lyfter helheten. Ett bra exempel är Naomi Watts Daka, prostituerad ryska som kör med Bill Murrays Vincent. Öststatshora är en roll som skådespelare kan köra på rutin och göra en karikatyr av. Men ju längre filmer går desto bättre blir Watts. Bill Murray är som ofta strålande och Jaeden Lieberher gör Oliver med känsla och träffsäkerhet.
Vincent är en misslyckad man och missbrukare på kanten till totalt förfall. När Oliver och hans mamma flyttar in i huset bredvid ser han möjligheten att ta betalt för barnvaktstjänster. Vincent tar Oliver till hästspel, barer och andra tvivelaktiga aktiviteter. Men vänskap uppstår mellan barnet och äldre mannen. Relationen har ett liv och spänts tittaren mår bra av.
Det är filmens sista akt som tappar kvalitetsmässigt. Vilket inte förtar dess känslomässiga styrka eller underhållningsvärde. Regissören Melfi har inte vågat sig ut utanför ramarna. Tydligen var Jack Nicholson tilltänkt i rollen som Vincent. Inte konstigt då att den delvis påminner om "About Schmidt" med just Nicholson. Skådespeleriet, musiken och tonen är som sagt element som drar upp "St. Vincent". Filmen är triumfen av huret, alltså är sevärd tack vare hur den är gjord och inte vad storyn handlar om.