Matlagningskonst skapar vänskap och kärlek mellan indiska och franska krögare i Hallströms bästa film på länge. Lite skarp dramatik och nytänkande i bilderna lyfter hans vanliga mix av melankoli, sträva skämt och färgstarka människor.
Manesh Dayal spelar stillsamt men intensivt en ung indier, född med mästerkockens sinne för mat. Som invandrare vill han anpassa sig till ett nytt liv i en fransk by. Men faderns restaurang accepteras inte av en nedlåtande, prestigemedveten änka, som äger lyxkrogen tvärsöver gatan. Hon vill ha höjt betyg av inflytelserika matkritiker, och konkurrerar hårt med sin granne, den indiske änklingen.
Hans son upplever stillsam romantik, brutal främlingsfientlighet och glänsande kockkarriär. Han får fransyskan att inse att invandrare kan förnya fransk mat, innan han lär sig att godast mat lagas av mogna människor, som har äkta känslor och starka band till medmänniskorna. Det är förutsägbart, men väl berättat, om att lära sig leva, jobba och vara sig själv.
Helen Mirren har några starka ögonblick, men änkans nackstyvhet betonas för mycket, även om den är grunden i rollen. Om Puri spelar driftig familjefar med mycket fler nyanser och känslor.
Handlingen är livlig, stannar inte mer än nödvändigt i enskilda stämningar. Bilderna blandar romantiskt skimmer och lokalfärg. Här syns producenten Spielbergs smak för stark optimism och för det medryckande. Det strider en del mot Hallströms starkaste sidor, dröjandet vid trist vardag och mänsklig ofullkomlighet, lågmäld fantasi och humor. Allt det finns i filmen, fast inte lika betonat som i hans bästa filmer.