I Hayao Miyazakis animerade version av den här japanska barnboksberättelsen var det makliga tempot och bristen på spektakulär yttre handling ingen nackdel. Tvärtom, Kikis inre drama och utveckling räckte långt och blev tillsammans med ”Min granne Totoro” i slutet av 1980-talet ett kreativt avstamp för Miayzaki. Men tiden går och 2015 är det tydligen dags för en ny, icke-animerad, version av samma berättelse. Även om konkurrensen är hård i fantasyfacket nu för tiden har ”Kikis expressbud” fortfarande potentialen att roa en ung publik.
För en mig närstående sexåring blev mötet med en flygande häxa och hennes förtjusande katt Jiji rent förtrollande. I alla fall under upptakten när Kiki växer upp och börjar fundera på om hon är en häxa, som sin mamma, eller en vanlig person, som sin pappa. Kiki verkar luta åt det förstnämnda och lämnar sin familj under det obligatoriska år då blivande häxor måste klara sig själva enbart med hjälp av sin magi.
Kiki flyger iväg till en gullig liten kuststad och hittar nytt husrum hos en vänlig, gravid bagare. Hon börjar jobba som flygande leverantör av varor och försöker förstå sig på livet i den nya staden. Men när Kiki mest bara flyger runt på sin kvast och det förmodade äventyret aldrig tar fart blir det lite småsegt både för stor och liten.
Att effekterna är småkackiga, uppenbart ett resultat av en låg budget, spelar inte så stor roll. Samma sexåring älskar att titta på hur den närbesläktade Pippi Långstrump lyfter hästar och balanserar på lina i de gamla tv-avsnitten från 1969 och de är inte särskilt high-tech. Men historien är onödigt långdragen och i ”The grudge”-regissören (!) Takashi Shimizus version känns den händelsefattig. Nya Kiki flyger visserligen fortfarande. Men som helhet lyfter filmen aldrig. (TT)