En medelålders iraelisk kvinna vill skilja sig efter 30 års uselt äktenskap. Svartsjuka driver hennes osympatiske man att vägra skilsmässa. Dessutom finns inga bevis för våld i äktenskapet eller äktenskapsbrott. Då kan rabbinerna i den religiösa domstolen i Jerusalem inte hjälpa henne. Det spelar ingen roll vilka argument hon och hennes vältalige, omutlige och mycket kompetente advokat har.
Det blir en välskriven, sevärd filmpärla, en giftig, tragikomisk satir om ett manssamhälle, där lag och mannens makt över sin fru går före rättvisa och mänskliga hänsyn. Ronit Elkabetz gör ett starkt porträtt, ofta bara med hjälp av blickar och gester, av en stridbar och förödmjukad kvinna som vill fortsätta leva det nya liv hon skapat sedan hon lämnade hemmet.
En röd tråd är att det ofta verkar vara hustrun som står inför rätta. Domarna letar ofta efter svagheter i hennes moral. Makens advokat (hans bror) gör allt för att svärta ner henne och hennes advokat, som ständigt försöker få domarna att hjälpa henne. Men de vill att makarna ska försonas.
Släkt, vänner och grannar ger mer eller mindre trovärdiga vittnesmål om mannens ofelbarhet och hustruns dåliga sidor. Ofta avslöjar de mest sig själva, som den olyckligt gifta grannkvinnan.
Efter flera års dödläge, och kvinnans förtvivlade ilskna försök att tala i egen sak, kommer en bitter vändning, som får en svensk att tänka på Strindbergs äktenskapstragedier. Filmen som helhet liknar lite Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ett tätt kammarspel, i fängslande närbilder, där människornas ansikten och språk uttrycker rikt nyanserade känslor.