Regissören David O Russell (”Du gör mig galen”, ”American hustle”) brukar bli hyllad för sina filmer. Om man tillhör laget som tycker att han är överskattad har man nog mer rimliga förväntningar på hans nya dramakomedi ”Joy”. Och det är inte det sämsta. För även om David O Russell aldrig landar precis rätt i sina, ofta klichétyngda, blandningar av sött och salt så är han fenomenal på att skapa små pärlor till enskilda scener. I ”Joy” finns flera exempel, som så fort Isabella Rossellini dyker upp.
Och med Jennifer Lawrence som (inte så) hemligt vapen blir det aldrig tråkigt. Hon spelar den verkliga affärskvinnan och uppfinnaren Joy Mangano så övertygande att man snabbt glömmer att hon egentligen är för ung för rollen.
Handlingen kretsar kring en tuff period i Joys liv. Hennes tveksamma exman bor i källaren och hennes mamma ligger till sängs och ser på evighetssåpor. Själv jobbar hon hårt för att sätta mat på bordet till sina två barn när hennes pappa till råga på allt dimper ned på farstun. Det är hans senaste ex som ”lämnar tillbaka honom nu”.
Men Joy har en superkraft. Den har legat begravd länge men hon är en uppfinnare i hjärtat och när hon designar ”mirakelmoppen” får hon chansen att förändra sitt liv. Motgångarna är många och oddsen är mycket sällan på hennes sida. Men för varje kris som dyker upp gör Joy det som alla kvinnor alltid har gjort, i alla tider. Hon bryter ihop, kavlar upp ärmarna och kommer igen.
Som vanligt bjuder alltså David O Russell på en lovande, filmiskt rik rulle och ett härligt stall av skådepelare. Men han får, som vanligt, inte riktigt till det. För mycket pressas in och följs inte upp. Ändå lyckas ”Joy” bli en tillräckligt roande ”Erin Brockovich”-light. Och i de helt ljuvliga scener där Jennifer Lawrence transformerar sig till stenhård gangster eller duellerande cowboy i kampen för sitt företag och sitt liv, då myser man. (TT)