Man avundas inte Mikael Marcimain. Med sin senaste film "Gentlemen" kommer han att synas i sömmarna av alla unga (och numera lastgamla) intellektuella män som har upphöjt Klas Östergrens roman till samtidsbibel sedan den kom ut 1980.
Vi får följa författaren Klas som efter att ha blivit bestulen på allt han äger flyttar in hos en ytlig bekantskap, den karismatiske Henry Morgan, i dennes dystra paradvåning på Hornsgatan. Det blir början på ett myllrande äventyr med festnätter, skattjakter, mystiska damer och mörka hemligheter.
Romanen är svårfilmad; vindlande och ironisk. Men Marcimain har visat att han kan göra storslagen och komplicerad film om den här eran. "Call girl" från 2012 var en fantastiskt välkonstruerad film om makt, korruption och manipulation, i 70-talets Folkhemssverige. I alltings mitt, som ett bultande, blödande hjärta, stod två tonårsflickor som ingen såg eller lyssnade på – som gömdes undan och glömdes bort.
Precis som i "Call girl" fångar Marcimain 70-talsandan i "Gentlemen" perfekt. Scenografi, kostym, foto – filmens visuella element tar andan ur en. Här finns mängder av minnesvärda miljöer, snygga bildlösningar och roliga bifigurer (min personliga favorit är Magnus Carlson från Weeping Willows som dansbandsångare med Prins Valiant-friyr).
Men att klämma in drygt 500 sidor roman i en enda film har sitt pris, särskilt när man har en så överdådig berättarstil som Marcimain. Allt ska med, men inget går på djupet. Ibland blir det inte ens begripligt.
Men det som stör mig allra mest med "Gentlemen" är bristen på just hjärta. Allt är så snyggt, så coolt, och så kliniskt befriat från känslor. Vi förstår aldrig Henry Morgans kärlek till den mystiska Maud, eller Klas drivkrafter som författare – bara att de vill leva romanvärdiga bohemliv.
Förhoppningsvis klarnar det i tv-versionen av filmen, som ska bli dubbelt så lång. För Mikael Marcimain kan bättre än så här.