Om det finns en tes att de flesta når sin karriärhöjdpunkt innan pensionsåldern är Ken Loach den självklara antitesen. Åldern verkar inte ha effekt på mannen som fortsätter att släppa filmer med passion och övertygelse. Nu vid 80 års ålder kommer han med sin starkaste och mest rättframma film någonsin. "Jag, Daniel Blake" är ett politiskt inlägg av kraft, en kampsång för de mindre lyckligt lottade och en vädjan till mänskligheten.
I centrum har vi Daniel Blake, en man som drabbats av hjärtattack och inte får arbeta. Ken Loach, som oftast har en otrolig förmåga till tydlighet, sätter ribban direkt. När introduktionen med förtexterna börjar hör vi ett samtal mellan Daniel och medarbetare från ett privat vårdbolag som ska bedöma hans arbetsförmåga. Frågorna berör allt annat än hjärttillståndet som stoppat honom från arbetet. Handläggarens illa bemötande och omänskliggörande föder frustration. Inte långt därefter får Daniel ett negativt besked. Han anses vara arbetsför trots att läkaren strikt förbjuder det. Då börjar byråkratiska karusellen som berövar individer deras människovärde. I samma veva träffar Daniel singelmamman Katie som han osjälviskt hjälper. Omgivningen är disigt grå, mellan de två värme och respekt.
I kärnan handlar "Jag, Daniel Blake" om samhällen vi har byggt där mänskligt värde sjunkit till botten. Loach kritiserar ett klimat där varje människa ska drivas av personlig girighet utan omtanke för andra. Ett system som främjar sådan kultur för att de på toppen ska fortsätta tjäna mer. Ken Loach verkar förstå dagens globala problematik på ett sätt de styrande tappat blicken på. Han lyckas se arbetarklassen som människor, en förmåga han blir mer och mer unik i.
Det helvete Loach målar upp finns såklart i olika grader. Storbritannien är inte Sverige men ämnet är universellt och inte alls distanserat utifrån ett svenskt perspektiv. Temat har på olika sätt dykt upp hos Ken Loach som uthålligt försökt belysa det. I 50 år har han varit förkämpen för de som hamnar utanför marginalerna. Tyvärr har situationen inte blivit bättre sedan han började. Numera behöver en dryg miljon välgörenhetshjälp med så basala behov som föda.
"Jag, Daniel Blake" är en mycket tyst film som samtidigt kokar av ilska. Huvudkaraktärerna, spelade av komikern Dave Johns och Hayley Squires, vrålar inte ens när myndighetsanställda beskyller dem för det. Båda har fångat underspelad desperation till perfektion. I hela Daniels och Katies väsen ser jag tragedin och stressen. Speciellt en scen i "matbanken" där Katies hunger får fysiskt utlopp är förödande och genomträngande. I deras blickar finns simultant sådan omtanke att jag tappar andan. Både Johns och Squires gestaltar med sådan naturlighet att jag har svårt att tro mina ögon och samtidigt finner total trovärdighet. En självklar paradox som fungerar.
Främsta styrkan i filmen är att Loach lyckas sammanföra sin politiska röst med en mycket öm skildring av vänskapen mellan huvudrollerna. Dessa parallella spår kompletterar varandra och berör in i märgen. Politiska budskapet hamnar i en mänsklig kontext som lyfter "Jag, Daniel Blake" till skyarna. Ken Loach har aldrig haft svårt att beröra, ändå lyckas han ännu mer nu än tidigare. Allt du kan begära av en film finns här: meningsfullt budskap, berörande innehåll, autenticitet, utmärkt skådespeleri, driv och självsäkert regi. När du sett filmen kommer du förstå varför den är så prisad. 15 minuters stående ovationer på festivalen i Cannes känns fullkomligt rimligt.