Av någon outgrundlig anledning uppfattar många ”Joker” som ett originellt verk. Utan att göra någon extensiv undersökning kan jag snabbt lista flera olika produktioner den liknar. Superhjältefilm som inte riktigt har fokus på action utan dramaturgi har vi sett någorlunda frekvent de senaste sju åren med ”Superman”, ”Superman vs Batman” och fler. Den som har sett Martin Scorseses ”King Of Comedy” kommer tveklöst vandra dit i sinnet. Strössla lite ”Taxi Driver” på så har du fångat kärnan i ”Joker”. Delvis tänker jag även på Victor Hugos roman ”L’Homme Qui Rit”.
Redan i inledningen sätts 80-talsatmosfären. Snabbt introduceras publiken för Arthur Fleck, som målar sig för ett clown-uppdrag. Han bor med sin sjukliga mamma i ett sjaskigt område. Tidigt får vi inblick i hans bristande mentala hälsa. Hos en socialarbetare beskriver han sin oförmåga till glädje. Ömkan är den enda typ av känsla han kan räkna med från sin omvärld. Vad som förvärrar förutsättningarna är ett syndrom där han skrattar okontrollerat om han känner sig pressad. Arthurs stora dröm är att lyckas som ståuppkomiker. Problemet är att han inte är särskilt rolig. Att vi är produkter av vår uppväxt och miljö hamras verkligen in hårdare och hårdare.
Joaquin Phoenix har hyllats enormt för sin porträttering. Själv känner jag att den initiala skickligheten utvecklas till ett överspel även om han stundtals gnistrar. Filmen är ständigt omvirad i logiken att mental sjukdom innebär våldsamhet. Vilket skaver eftersom de flesta med mentala sjukdomar är långt mer offer än något annat. Delvis kritiserar filmen samhället som misslyckas i sin hantering av människor som verkligen lider. Vad Fleck råkat ut för hela sitt liv är brutalt, ensamheten allomfattande. Linjen dras lite för enkelt till våldsamhet. Joker blir tvingad att mörda. Då kommer han också äntligen till liv, helt utan annan motivation än självförverkligande. Där krockar budskapet med det tidigare om offret för samhället.
”Joker” är inte lika intelligent som Christopher Nolans ”Batman”-trilogi och definitivt inte ” King of Comedy”. Den har klätt sig i lika seriös mundering men är dramaturgiskt tom. ”Joker” vill ha kakan och äta den också. Philips vill både porträttera Arthur Fleck som en hejdlös galning och ett offer som förtjänar sympati. Regissören vill både göra en superhjältefilm och en tragedi. Medan filmen är en produktionsmässig framgång med briljant foto, musik och scenografi är den svag på områden som i slutändan är allra viktigast.