Ibland är det väldigt svårt att bedöma en film. Ibland känner man stor sympati och kärlek med de som figurerar i dokumentären men ser samtidigt filmiska brister. Det gör ont att behöva recensera "My Life My Lesson" eftersom den tyvärr har tillkortakommanden på flera nivåer.
Felicia föddes in i våld och problem. Båda hennes föräldrar har haft missbruksproblem av olika karaktär, fadern har gått bort och styvpappan misshandlade mamman under uppväxten. Vid 16 års ålder är hon starkt påverkad av sin trassliga bakgrund. Hon kedjeröker och hamnar i självdestruktivt beteende. Kontakt med psykvården är vardag för henne.
En dokumentär behöver inte vara av teknisk avancerad art för att ta grepp om tittaren. Men ljudet är alldeles för svagt på sina ställen i "My Life My Lesson" medan bakgrundsljuden blir för framträdande ibland. Berättandet saknar också skärpa. Det går för lång speltid innan vi får klarhet i vissa detaljer. Innan dess är historien förvirrad och rörig. Åsa Ekman går inte tillräckligt djupt samtidigt som hon ibland dyker för djupt utan att ge oss kontexten. Under filmens sista 20 minuter kommer plötsligt känslan av att det har funnits potential som inte fått komma till sin fulla rätt. Nu får vi en helt annan upplevelse. Om riktningen och vinkeln förstärks så pass till sist, varför hände inte det tidigare? Omstrukturering av dramaturgin hade gett mycket till historien. Tyvärr leder mystiken heller inte till nyfikenhet utan en uppgiven undran om vad som pågår.