Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Förtas lite för många skrattmoment

Medan det finns stunder av guld i "Min pappa Marianne" försakas djup till förmån för för mycket folklighet och humor.

Lena Endre spelar Eva, som kämpar med sina känslor när maken Lasse (Rolf Lassgård) kommer ut som transkvinna.

Lena Endre spelar Eva, som kämpar med sina känslor när maken Lasse (Rolf Lassgård) kommer ut som transkvinna.

Foto: OLA KJELBYE/pressbild

Film2020-02-21 09:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Min pappa Marianne
Cnema/Filmstaden 
Regi: Mårten Klingberg
I rollerna: Rolf Lassgård, Hedda Stiernstedt, Lena Endre, Klas Wiljergård, Nour El Refai, Vilhelm Blomgren m fl.
Betyg: 3

Historien om prästen Åke Roxberg som vid 58-års ålder kom ut som transperson och blev Ann-Christine är ganska känd för allmänheten eftersom dottern Ester skrivit en bok med titeln "Min pappa Ann-Christine". Nu många år efteråt har boken blivit en film, som tyvärr ska vara rolig. Tyvärr säger jag eftersom den här historien är egentligen långt mer fylld av substans än vad komedin tillåter. Filmen måste inte bestå av brutalt allvar men lite färre skämt hade den mått bra av.

Rolf Lassgård spelar Åkes alter ego Lasse. Berättelsen är dock om hans dotter Hanna vars liv inte går enligt plan. Hon får inte de journalistjobb hon vill ha och hennes sambo bedrar henne. När hon tar sig hem till Alingsås vill hon till den trygga famnen. Vad som varit hennes trygghet har däremot blivit pappas mentala fångeskap. Snart kommer han inte kunna försaka sig själv. Hanna hanterar inte situationen såsom hon har trott. Det här är hennes resa.

Det finns stunder då "Min pappa Marianne" gnistrar till. I små ögonblick visar regissören vad som kunde varit. Samtidigt vågar han inte låta allvaret ta plats. Mycket tid läggs på att bygga upp filmen, sedan snabbspolas upplösningen. De humoristiska inslagen stjäl för mycket tid från den emotionella spänningen och djupet som kunde fått mer plats.