De flesta människor som gör samma sak om och om igen tappar stinget. Till slut blir det som en gång var framgångsfaktorn uttjatad och urvattnad. Energi tar förståeligt slut och det sämsta som fanns framträder mer än tidigare. Där har Sasha Bron Cohen hamnat nu. Borta är dagarna då han var superba ”Borat” och ”Ali G”. Där ”Borat” blev en satirisk ventil över det absurda i samhället är ”Grimsby” en skymf mot mänsklig anständighet. Visst, jag skrattade ett par gånger. Men majoriteten av tiden satt jag och grimaserade eller höll för ögonen. Inte för att jag var utmanad utan förskräckt av den låga nivån.
Nobby är en arbetarklasskille i staden Grimsby i norra England. Där bor han med sina nio barn och en partner som är lika osofistikerad som han är. Alla vänner är likadana. Värdighet verkar ha övergett denna stad. Hans största intresse är fotboll. Bortadopterade brodern Sebastian är lyckad agent hos MI6. Ja, de är varandras totala motsatser.
Om vi tar det positiva först. Sebastian och Nobby har tillbakablickar som är känslosamma och har substans från deras smärtsamma upplevelser i barndomen. Det är de enda gånger jag känner med någon i filmen. Annars är skämten under bältet in absurdum. Här finns scener du aldrig trodde skulle visas i professionell film. Eller vad sägs om att vara inuti en elefant när två elefanter har sex?!
Ett stort problem är klassförakt förklädd till humor. I ”Ali G” kändes det aldrig som om Cohen såg ner på en grupp människor. Men i ”Grimsby” finns inte mycket kärlek till arbetarklassen. De utmålas som ogenomtänkta, våldsamma, alkoholiserade slödder. I en scen jämställs arbetarklass med ordet slödder. ”The Dictator”, Cohens senaste film, behandlade alla grupper med avsaknad av vördnad och stereotypisering. I ”Grimsby” har Louis Leterrier och Sasha Baron Cohen ställt in siktet på ett skikt av människor och skoningslöst gått på dem. Så även de delar som kanske producerar lite skratt smakar väldigt bittert i munnen.
”Grimsby” vanhelgar allt som kan kallas god smak. Allt som mänsklig intelligens kan stå för. Utan att ha någon satirisk blick. Utan att vara någon meningsfull och givande historia. Det är så fasansfullt motbjudande att ord är svåra att få fram. Sasha Baron Cohen har aldrig filmat med ambitionen att bära stil som sin fana. Däremot har tidigare verk haft andra fördelar. Den här gången är enbart de smutsiga delarna kvar, nästan. För din egen skull ska du skippa ”Grimsby”, det finns inget att hämta här. Fly!