Föga chockerande kommer Guillermo Del Toro tillbaka med en visuell karamell från en annan dimension. Ljus och mörk i stärkande kontraster. Elegans och praktfulla miljöer som ger konstformen film ett gott rykte. Hyllning till färg och form som kan ta andan ur dig. Om det inte vore för spökfigurerna som ser ut som rekvisita från ett spökhus mer än äkta övernaturliga varelser. Del Toro fokuserar som ofta starkt på form före substans. Han kommer också delvis undan med det. Vem ska klaga med foto och scenografi så hänförande vackert?
Någonstans finns också en historia, även om den inte fått samma behandling som skötebarnet visuellt berättande. Edith är en självständig ung kvinna med drömmar om författarskap. Redan som barn besöks hon av sin bortgångne moders spöke som varnar henne om framtiden. En dag träffar Edith sir Thomas Sharpe. Hennes pappa känner på sig att något är fel. På vanligt skräckfilmsmanér förstår hjältinnan ingenting och faller pladask för stilige mannen.
För någon som drömmer om en skräckfilm med gotisk känsla är "Crimson Peak" lite av en fullpott. Förvisso att berättelsen spårar ur mer och mer. Men här finns tillräckligt mycket ögongodis för att hålla de största supportrarna nöjda. Om dramaturgi är viktigaste delen av en film däremot då räcker inte Del Toros fantastiska flärd. Mycket repeteras från annan skräck, en hel del stereotypt. Samtidigt känns det som om regissören inte bryr sig djupt om innehållet. Han vet vad han kan och lägger kraften där. Han känner sin publik och de kommer inte bli svikna.