Det är svårt att få syn på sig själv. Ofta sitter vi människor fast i beteendemönster som är så invanda – stigar som är så upptrampade att inget levande kan växa där – att det krävs en utomståendes ögon för att upptäcka dem.
Det är utgångspunkten för Katja Wiks debutfilm ”Exfrun”. Vi får möta tre kvinnor i tre skeenden av livet, som har en sak gemensamt: omedvetet har de anpassat sig efter männen i sina liv, och betalar nu priset.
Klara är i 25-årsåldern och nykär i pojkvännen Jacob. Hon är full av energi och glädje – men hur glad får man egentligen vara innan man tar för mycket plats i en relation? Anna har två små barn med maken Jesper och befinner sig i en sorts paniktillstånd över vardagens monotoni och den allt frostigare relationen. Vera är skild och har fastnat i martyrskapet, samtidigt som hon ihärdig hävdar motsatsen; att exmannen är glömd, att hon har ”gått vidare”.
Att Katja Wik har arbetat som rollbesättare till regissören Ruben Östlund märks på flera sätt. Först och främst är ”Exfrun” strålande rollbesatt, från Maria Sundbom (nyligen Guldbaggebelönad för ”Flickan, mamman och demonerna”) i titelrollen till filmdebuterande Ellen Olaison som den levnadsglada Klara, och inte minst Nina Zanjani (”Se upp för dårarna”) som spelar Anna som ett tyst skrik.
Dessutom genomsyras filmen av samma fascination för obekväm tystnad och pinsamma mänskliga ritualer som Östlunds filmer. Det bjuds på en hel del skratt, men de är dyrköpta.
För här finns inga hjältar eller skurkar, bara mänskligt beteende i all sin skröplighet. Särskilt osmickrande framträder Vera, vars självbedrägeri är monumentalt – något som inte minst hennes barn får lida för, när hon på telefon på nyårsafton låter dem veta att hon är världens mest ensamma människa, samtidigt som en ansiktslös man masserar hennes fötter.
Wik skildrar det är som skaver i Annas, Veras och Klaras relationer, men utan att knyta ihop deras liv till prydliga paket. Det blir inga dramatiska uppgörelser eller förlösande samtal hos parterapeuten – vi i publiken blir det där utomstående ögat som ser allt men inget kan göra. Resultatet är bitvis frustrerande, men helt igenom sant. (TT)