Människor sitter på ett tåg i Paris och tittaren får höra de olika resenärernas tankar. Sekvensen är lite drömsk, lite rolig och lite fascinerande.
Alla är ensamma i sina världar tillsammans. En av dessa, Audrey, tar med oss till sitt arbete på ett hotell. Där förvandlas berättelsen till en mer traditionell sådan. Amerikanske hotellgästen Gary Newman är på plats för ett affärsmöte. Till stora delar påminner hans resa om ”American Beauty”. Under en lugn ocean, som är Garys yttre, är han på bristningsgränsen. Tillvaron känns tom.
Sedan förvandlas filmen återigen till ett högst excentriskt experiment. Symboliken flödar i hela historien men blommar ut ordentligt här, på gränsen till övertydlighet. Människor är som fåglar. Det är Ferrans huvudbudskap men det framförs klumpigt enkelt i de mer experimentella delarna. Frihet och flykt är perspektiv som kan kommuniceras mer sofistikerat än Pascale Ferran lyckas med. Dessutom hade regissören behövt skapa en starkare röd tråd. Hoppen mellan de olika stilarna, olika berättarteknikerna och perspektiven fungerar inte helt sömlöst.
Däremot bör Pascale Ferran få eloge för att försöka göra något eget. För att hon gjort en film som till en början verkar dra mot en viss destination utan att göra så. Mer än så ska jag inte avslöja. Men, ”Bird People” är en både traditionell och okonventionell skapelse som trots vissa problem håller dig intresserad. Filmen spelar högt och lågt, ibland fumlandes utan att hitta sin plats men alltid fascinerande.