Film
Je’vida
Cnema
Regi: Katja Gauriloff
I rollerna: Agafia Niemenmaa, Sanna-Kaisa Palo, Heidi Gauriloff, Seidi Haarla, Erkki Gauriloff m fl.
Betyg: 3.5
Världens första film där karaktärer till stor del talar skoltsamiska. En bedrift av kaliber när det enbart finns cirka 300 kvar i världen som gör det. Att de är så få har bland annat att göra med historisk tvångsassimilering av dem i Finland. Barn som skolades in i finska och med våld tvingades bort från sin kultur och sin historia. Det är på ett väldigt stillsamt vis som Katja Gauriloff skildrar den verkligheten. Inte lugnt, inte harmoniskt, inte behagligt men på ett relativt återhållsamt sätt.
Iida och Sanna åker till en stuga i norra Finland tillsammans. Medan Sanna med hunger vill få reda på mer om sina rötter är Iida inte minsta nöjd med att vara med på den resan. När de väl anländer försöker hon så snabbt hon kan bränna upp alla de få minnen som finns kvar. Sanna ser frustrerat på, ställer frågor men blir inte hörd. De är moster och systerdotter men inget verkar familjärt. Snart börjar berättelsen växla till 50-talet. Lilla Je’vida och morfar sitter i en båt tillsammans. När Je’vida förklarar att hon vill tillbaka och fiska vid samma sjö även imorgon berättar morfar att man inte kan fiska för ofta, man måste låta naturlivet finnas kvar för barnen och barnbarnen. På så sätt blir en äldre historia väldigt aktuell. Den fina stunden är lugnet före stormen, för i takt med tidens gång hamnar Je’vida på en internatskola där ingen vuxen är en person att lita på eller få omtanke av. Samtidigt går flera personer nära henne bort och till slut finns bara hon och mormor.
”Je’vida” är helt filmad i svartvitt, vilket på något sätt knyter nutidsberättandet till dåtiden. Här har det inte varit viktigt att skilja på epokerna. Något som också märks i regi och manus där fåordigheten håller röda tråden om begränsad dialog. Agafia Niemenmaa gör en strålande insats som Je’vida som liten, med sitt mod kantad av sin försiktighet. Hon är både kavat och blyg. Med sin bekymmersrynka över livets lott lyckas hon ändå ta sig framåt. Om jag ska ha någon invändning är det hur majoritetsbefolkningen framstår som enbart onda, vilket ur skolternas perspektiv säkert stämde. Men det blir något förenklat med goda och onda figurer.
Det är lätt att minnas svenska filmerna ”Sameblod” och ”Elina – som om jag inte fanns” samt norska ”Låt älven leva” när man ser ”Je’vida”.