Flygande bilar och upplösta naturlagar är nämligen det stoff som den här humlan till filmserie bygger på. Den till synes närmast hjärndöda sörjan av serietidningsrollfigurer och hysteriska biljakter borde inte kunna flyga, inte i sju omgångar. Men det gör den.
Och vid det här laget har gänget med Vin Diesel i spetsen mutat in ett eget briljant hörn i actionrulle-universum. Det finns alltid prickfria sportbilar att åka i, familjevärderingar att slåss för och Vin Diesel sprider ett säreget mys och lökiga aforismer omkring sig med en trovärdighet som känns total. Han är helt enkelt bilmotortestosteronets motsvarighet till Ernst.
Dessutom är hans gäng en skön skara original där mångfalden regerar. Med lite god vilja klarar filmen faktiskt bechdel-testet i en scen där Michelle Rodriguez spöar skiten ur en kvinnlig säkerhetsvakt på en storstilad fest i Abu Dhabi. Detta händer mellan två fantastiska action-sekvenser, som de kommande ”Bond”- och ”Mission impossible”-filmerna förmodligen sneglar avundsjukt på.
Det är i det enkla konceptet ”snabb bil i ett rasande tempo” som ”Fast & furious” funkar som bäst. Men tyvärr är resten av filmen onödigt komplicerad. När den brittiske badboy-skurken (Jason Statham) så uppenbart kunde ha oskadliggjorts i filmens första kvart, men kommer undan, blir hålen i manus besvärande stora. Lägg till sidohistorier om en spionmjukvara som får NSA att se mesigt ut, en global mystisk skuggorganisation som leds av Kurt Russel, hans motståndare Jakande (Djimon Hounsou), ett dödsfall i gruppen, minst två relationsdramer och stundtals oklädsamt sexistiskt foto. Någon borde ha bromsat.
Men det avslutande filmiska farvälet till den avlidne stjärnan Paul Walker känns som den perfekta hyllningen. Med hjälp av lite datamagi glider han och Vin Diesel sida vid sida i varsin snygg bil längst en solig bergväg innan deras vägar skiljs åt. Och så hämtas den andliga dimension som vilar över hela filmen hem med storlagen bravur. (TT)