Jafar Panahi var i många år en internationellt respekterad regissör som gjorde rosade filmer som ”Kvinnor Offside”, ”Den vita ballongen” och ”Cirkeln”. Klassiska dramafilmer med starkt fokus på berättande och dramaturgi. Hans liv och karriär tog dock en annorlunda vändning 2009 när han uttryckte milt stöd för ”den gröna revolutionen” i Iran, upprorsförsöket som inte ledde någonstans. För det blev han både satt i husarrest och fick förbud att filma. Dessutom får han inte resa utomlands. Sedan dess har hans filmer antingen varit dokumentärer eller haft dokumentär karaktär. 2011 kom ”This Is Not A Film”, 2013 ”Closed Curtains” och 2015 ”Taxi Teheran”. Numera blir Panahi i princip tvungen att inkludera sig själv i sina produktioner eftersom det blir ett sätt att få filma. Klassiska filminspelningar är inte något han har lyxen att ägna sig åt.
Hur Panahi lyckas göra filmer är en gåta. Det kan knappast vara en hemlighet för regeringen att han släpper filmer. ”3 kvinnor” är som exempel vinnare av pris för bästa manus på filmfestivalen i Cannes. För en utomstående verkar de låta honom hållas. Vilket för mig tillbaka till ”Taxi Teheran”, när han körde sin vän i en taxi. Vännen som var människorättsadvokat talade om att alla begräsningar egentligen inte är viktiga för regimen. Det handlar istället om att markera maktövertag och kontroll. Hursomhelst har Jafar Panahi inte de bästa förutsättningarna, men en född historieberättare kan inte sluta berätta.
”3 kvinnor” börjar med en dramatisk video sedd via en mobilskärm där en ung kvinna berättar om sin önskan att studera teater medan hennes familj starkt motsätter sig. I desperation väljer kvinnan att göra något drastiskt. Sedan stannar videon, den som tittar är skådespelaren Behnaz Jafari. Med tårar i ögonen instruerar hon Panahi att ta henne till den by där händelsen har ägt rum för att leta efter Marziyeh. Väl på plats hamnar de i olika samtal om livet och omständigheterna. ”3 kvinnor” är inte lika politisk som ”Taxi Teheran” och tillåter mycket större tolkningsutrymme för tittaren.
På en ytlig plan handlar hans film om landsbygden. Men vid eftertanke inser jag att den handlar om de olika burar som människor, och i det här fallet kvinnor, har fastnat i. Något Panahi visar genom tre kvinnliga skådespelare. En föraktad, före detta stjärna från tiden innan revolutionen. En nutida stjärna som alla bländas av. Och en yngre kvinna som vill ägna sig åt scen- och filmkonsten men hindras av patriarkala strukturer samt heder.