Journalistiken och journalisterna hyllas Visst försnack om ”438 dagar” är huruvida filmen har kommit ut för tidigt. Men Johan Persson och Martin Schibbye greps för åtta år sedan och släpptes för sju år sedan. Själv ser jag det som tämligen perfekt tajming. Medan journalisters situation förbättrades i decennier har yrkesgruppen på senare år varit hårt utsatt. Vilket är ett förtryck av det fria ordet och därmed även demokratin. I en värld av Orbans, Trumps, Erdogans behövs påminnelser om vad journalister blir utsatta för. Den här filmen är en hyllning till journalister.
”438 dagar” inleds i Sudan där journalist Martin Schibbye och fotojournalist Johan Persson är för att undersöka Lundin Oils negativa inblandning i Etiopien. Redan i början finns små tecken på att uppdraget på intet sätt är ofarligt. En kväll får de besked att de nästa ska få resa in i Etiopien via markgränsen. Transporten in i Etiopien blir inte vad de förväntat sig. Deras bil attackeras av etiopisk militär som snabbt vill måla upp en bild av vilka de är. Terroristanklagelserna kommer också inom loppet av någon dag. De förs till fängelse i Addis Abeba, ambassaden försöker hjälpa, ingenting verkar fungera. Rättegångarna är ett poänglöst skådespel där absurd bevisföring används.
Filmen må till viss del handla om två män som försöker ta sig hem, men verkliga fokuset ligger på journalistikens vikt, männens relation och även om blod på svenska politikers och företags händer. Girigheten som förbiser förtryck i jakten på framgångsrika affärer. I det sammanhanget är det därför märkligt att Carl Bildt nästan blivit en komisk brytning i filmen. Han är som en politisk figur i en humorsketch, pinsam och inte riktigt verklig. Svårt att inte skratta men med bitter eftersmak. Sophia Olssons foto är en av filmens främsta styrkor. En autentisk och samtidigt spännande atmosfär är skapad där tittaren ständigt kommer i närkontakt med både kända och okända platser.
Martin Schibbye har redan kritiserat filmatiseringen eftersom i skildringen av fängelset syns inte andra politiska fångar, speciellt inte från Etiopien. Vilket skiljer sig från verkligheten. Däremot finns utan tvekan porträtt av de etiopier som betalar med sina liv för att ha uttryckt åsikter och etiopier som måste fly för livet. Schibbye har inte fel, men Ganslandt kanske har valt att fokusera mer på en annan verklig historia om en filmare som blev politisk flykting i Sverige. Vilket också är svårt att lasta honom för.