Det finns ett sätt att bedöma om en thriller/skräckis är skickligt gjord eller inte. Om rollfiguren konsekvent beslutar sig för ologiska, destruktiva val brukar det inte båda gott för filmen i stort. Då var manuset inte tillräckligt intelligent för att kunna placera karaktären i trubbel utan att tvinga den att begå fatalt idiotiska misstag. Vilket är förvånande, att Justin Haythe som är skrivit manus till "Revolutionary Road" har lyckats hamna just här. Om vi använder denna värdemätare har "A Cure For Wellness" gett sig själv ett obotligt tillstånd.
Inledningen är suggestiv och elegant. Obehaget ligger under ytan, knackar lätt för att göra sin närvaro hörd. Bojan Bazellis foto och Eve Stewarts produktionsdesign är utomordentliga. Dansen mellan fysiskt mörker och ljus förstärker känslan av oförutsägbarhet. Dean DeHaan spelar Lockhart, utseendemässiga kärleksbarnet mellan Leonardo DiCaprio och Dylan Baker. Både tafatt och ondskefull. En kapitalistisk ångvält för vem människor saknar betydelse. Finansföretaget han arbetar för har problem och Lockhart får uppdraget att hämta hem VD:n från ett konvalescenshem vid schweiziska Alperna. Vad han tror kommer avslutas inom några få minuter blir klart längre.
Någonstans, i grunden, ligger en riktigt intressant och tillfredsställande film som Verbinski och Haythe gjort sitt bästa för att sabotera. Skulle kunna vara budskap om själslös företagskultur eller en smart stegring av spänning i historien. Skådespeleriet är fängslande nog för att hålla kvar en tittare. Men all skickligt skådespeleri i världen kan inte förmildra effekten av ett fallerande manus på helheten. Vad som händer med "A Cure For Wellness" efter ett tag är en total urspårning åt fel håll. Gasen är i botten och ena galenskapen överträffar den andra. Att som tittare förstå vad Verbinski vill är inte helt lätt. Varför förändras filmen så pass efter hälften? Ville regissör och manusförfattare överraska sina tittare rejält? Vad är egentligen sensmoralen?
Sista halvtimmen är det som om all vett och reson har skrämts iväg av återkommande, obehagliga ålar. Svängningen från den intressanta första timmen blir till slut chockartad. Nästan som om Verbinski själv glömt av vad han ville från början och nu endast bryr sig om vad som kan verka coolt. Troligen finns det minoritetsgrupper som ändå kommer att gilla filmen och kultförklara verket. För den breda massan är spektaklet ett misslyckande.